caes

Trötta gamla ögon ser ledset på mig
Skymtar ett uns av tacksamhet eller är det bara mitt önsketänkande?
Jag kramar honom hårt och mina ögon svämmar återigen över
Ville inte att det skulle sluta såhär

Mitt hjärta värker
Känns som benen snart ger vika
Vill bara ligga hemma i sängen och mysa med honom
Men det är försent

Han börjar bli dimmig i ögonen
och hans alltigenom  annars högljudda kurrande börjar avta
Tungan kommer fram
Han slappnar av mer och mer

Närmar sig den andra sidan fortare än jag hinner med
Som om han inte kan komma dit fort nog
Vill skrika det högsta jag kan
Stanna kvar hos mig!

De kommer in och fortsätter obarmhärtigt arbetet de påbörjat
Men hans kropp vill inte riktigt
Kanske är det ett tecken på att hans tid kanske inte är över iallafall?
Greppar minsta halmstrå jag kan nu

Men de kan ju sitt jobb
De försäkrar mig om att han inte känner nåt nu
Men jag vill att han ska känna nåt
Jag vill att han ska känna hur mycket jag älskar honom
Fattar de ingenting?

Hans trötta kropp lämnar vår värld så fort ,så fort
Som han har väntat alldeles för länge
Men jag då??
Jag hade velat vänta flera år till

Står kvar hos honom länge efter allt är över.
Lägger honom i hans favoritställning
Kramas,hårt och länge
Vill inte lämna honom ensam

Though I know we must be parted
As sure as stars are in the sky
I'm gonna see when it comes to glory
And I'll see you, I'll see you on the other side
Yes I'll see you, I'll see you on the other side

Ikväll pratade vi med barnen om Oden.
Felicia började,som väntat kanske, att storgråta.
Försökte förklara att det är det bästa för honom,
även om det är hur jobbigt som helst för oss andra.
Men hur lätt är det att förklara sånt egentligen??
Jag känner ju precis som hon.

Tova tog det hela mycket lättare.
När vi sa att veterinären hade sagt att han är jättesjuk,
så mer eller mindre konstaterade hon "Då måste vi väl avliva honom då?"

Tänk om man kunde ta det så...
Fast jag tror nog att det kommer att kännas lite jobbigare för henne sen,
när det väl börjar sjunka in.
Hon var lite spakare och lugnare resten av kvällen...

Felicia hade Oden inne hos sig en stund nu när hon skulle sova.
Han brukar ligga hos henne nästan varje kväll.
Men hon grät mest hela tiden. Sen kom hon ut och lämnade honom.
Sa bara "Jag gråter bara om han är hos mig"....stackars lilla skruttan...
Gråten har dock avtagit nu och övergått till snyftningar.

Jag har iaf bestämt mig för att aldrig mer skaffa något djur.
Vi har Herman kvar,
men när hans tid är kommen så är det nog.
Varför tänker man inte på dessa stunder när man står där
och väljer ut ett litet knyte???
Jaja....tar jag mig bara igenom fredagen så dröjer det många år tills nästa gång...
hoppas jag åtminstone!!

Hur ska jag klara av detta???

Ge mig styrka någon!!!

Sådärja...
Nu har jag skapat mig en blogg iaf.
Har saknat att skriva,även om orden inte riktigt funnits där.
Men nu känner jag att det är dags...eller nåt.
Har ungefär 100 funderingar som snubblar på varandra uppe i knoppen.

                                                         
Mest av allt handlar de just nu om min underbara första lilla "bebis".
Min svarthåriga,lite lagom dementa 15-åring, vars tid är räknad.
På fredag kl 14.20 ska jag nämligen hjälpa honom till katthimlen.
Mitt hjärta gråter och min mage håller på att fräta sönder.
Men jag har inget val.
Han håller på att förgiftas inifrån, dör lite för var dag.
Dricker och dricker, utan att kunna släcka sin törst.
Äter och kräks snart därefter.
Jamar och lider när han kissar,för han hinner ju inte alltid till lådan.
Tittar på mig med sorg i blicken...
Ungefär som "Men hjälp mig då!!"

Och jag ska hjälpa honom. Jag vet bara inte hur jag ska klara av det.
Jag vet att det är det bästa jag kan göra för honom.
Jag kan förlänga hans liv med någon månad,med hjälp av tabletter.
Men som veterinären sa, "Det är mera för din skull som du får receptet"
Jag kan inte vara så förbannat ego. Även om jag vill. För min skull.
Men jag kan inte tänka på mig själv nu.
För hans skull måste jag göra det som är bäst för honom.
Jag vet bara inte vart jag ska få styrkan ifrån??
Paniken växer sig allt starkare.

Jag har flera vänner som har erbjudit sig att följa med.
Men jag tror inte att jag fixar det heller.
Måste nog klara av  det själv.
Han är min bebis,min första gosiga lilla kisse.
Han var så liten när han kom till mig.
Min syster hittade honom i skogen och vi hämtade hem honom.
Han hade precis öppnat sina små blåa ögon och såg dimmigt in i världen.
De första veckorna matade jag honom med modersmjölkersättning,
med en liten pipett, punktligt var fjärde timma.

Han har tröstat mig, värmt mig, hållit mig sällskap, gosat med mig.
Gjort allt för mig. Allt jag inte kunnat säga till nån annan har han fått lyssna på.
Hade jag samlat alla mina tårar som han fått tagit emot under åren,
så skulle nog både han och jag kunnat drunkna.
Allt har han tagit emot och lyssnat på, evigt kurrande, evigt förstående.

Fan, Fan, Fan!!!
Han skulle ju bli lastgammal och få somna in,tryggt och stilla härhemma!!!

Orättvisa liv!