Ja, så känns det med tanke på utgången av valet.
Inte nog med att Alfons pappa & co får fortsätta att rasera vårt land,
folk röstade dessutom in SD??

Jag är långtifrån guds bästa barn,
jag har sagt "svartskalle" ett helt gäng gånger i mitt liv.
Jag har även sagt "finnjävel" eller rätt och slätt bara "fitta" eller "idiot" om en svensk.
Men det innebär inte att jag vill bli av med hela befolkningen.

Folk blir upprörda när man kritiserar SD, eller att de kom in.
Tycker att Sverige är ett fritt land, att alla ska få tycka som de vill.
Fine, jag håller med.
Men, alla ni som klagar om att folk inte längre vill vara vän med nån annan på grund av detta,
har ni tänkt igenom vad SD vill göra?
Vart ligger friheten i att bli utslängd ur det som isåfall har blivit ens nya hemland?

Kent Ekeroth, SD, i Aftonbladet igår "

"Han vill stoppa 90 procent av all invandring till Sverige. De invandrare som redan bor i landet, i synnerhet muslimer, ser han helst att de återvänder till sina ursprungsländer.

”Morot och piska”

– Det ska ske på frivillig basis med kraftigt höjda återvändarbidrag, men vi ska också se till att de känner att de inte kan leva som i sina hemländer här i Sverige. Det ska vara både morot och piska, säger Kent Ekeroth."

Det låter som ett väldigt fritt och demokratiskt Sverige... Verkligen...

Det är värderingar som sätter prägel på, iaf min, bekantskapskrets.
Därav att jag är fri att välja vilka vänner jag vill ha.
Det har jag gjort sen jag var liten och började leka ute i lekparken.
Några barn tyckte man om och lekte mer med, andra mer sällan.
Då hade det inte med politik att göra,
man bara kände att man hade mer gemensamt med vissa än andra.
Så har det fortsatt genom livet, och fler än en gång har jag valt bort "vänner",
för att jag inte känt att jag har nåt gemensamt med han eller hon...
Och förmodligen kommer det även att ske i livet framöver...

Jaja, jag hinner väl inte klaga så länge till.
Med mitt finnblod, och med tanke på att jag var finsk medborgare de första 6 månaderna av mitt liv,
så är jag snart utslängd.
Och med alliansens politik och syn på människor, så kan nån av mina brukare ta över mitt jobb,
för de är förmodligen inte tillräckligt sjuka.




Sverige har blivit kallt, hårt och dystert...

Idag skulle du ha fått fira ditt första år som ålderspensionär.
Det känns så fruktansvärt orättvist att det inte blev så.

Det är strålande sol och klarblå himmel idag.
Jag låtsas som att det är du som har bestämt vädret dagen till ära.
Då känns det lite lättare att fira dig,
trots att du inte finns med oss som vanligt.
Hoppas att din dag blir lika fin som vår, vart du än befinner dig.

Har tänt ett par ljus vid ditt foto...
Älskar dig & saknar dig <3


Idag ska vi åka hem.
Umgås lite med släkten.
Träffa bästaste moster <3
Det känns bra.

Men först ska vi förbi pappas grav och lämna blommor & ljus,
göra lite fint för honom på hans dag...

Jag har värsta åskovädret i min mage,
och även om jag slipper blixtarna, så dundrar det och vibrerar utav bara helvete.
Och det är väldigt oskönt!

För att inte tala om störande!
Känns som om jag väcker hela huset snart.
Jag håller iaf Stefan vaken,
och bara det är ju ett stort orosmoment i sig.
Stackaren ska ju upp och jobba :-(

Men jag kan inget göra åt det,
inte ens fisa,
så jag får väl sitta uppe tills jag kan vara säker på att han har somnat.
Hoppas att han gör det fort bara,
för jag är verkligen skittrött!

Pappa!
Jag planterade hos dig idag.
Igår hade de ju tagit bort alla blommor.
Jag förstår inte varför...redan?
Jag hoppas att mina syskon tycker att det är okej.
Men duger de inte,
så får de väl ta bort dem och plantera något annat.
Jag ville bara inte att du skulle ligga där,
med endast jord som sällskap.
Har tänkt på det och dig hela dagen idag.

Och nu.
Det är så kallt inatt.
Du fryser väl inte?
Usch,
jag vill inte att du ska ligga där i mörkret,
så kall och ensam.
Saknar dig <3

Hälsade på dig ikväll.
Det gör så ont att veta att du ligger därnere, i det mörka och kalla.
Jag hoppas att alla våra minnen och hälsningar håller dig varm och trygg.

Begravningen var så oerhört vacker...kan man säga så?
Prästen pratade så fint om dig, pappa.
Han hade nog lyckats komma ihåg allt vi berättade för honom om dig.
Och han berättade det vidare på det finaste lilla vis jag kan tänka mig.
Det kändes bra,
även om hjärtat höll på att brista.

Jag vet inte, pappa,
men jag tror att jag börjar få in i huvudet nu,
att du inte längre finns, på riktigt.
Det är tungt, och det är jobbigt.
Jag tänker på dig varje dag, varje kväll och natt.
Vill så gärna ha möjligheten att få åka till åtminstone HS,
bara för att se dig, ta en fika, prata bort lite tid.

Men nu går det ju inte längre.
Det slog mig hårt och obevekligt när jag stod vid din grav ikväll.
Jag är glad att du vilar på en sån vackert plats.
Det gör att jag iallafall kan åka och hälsa på dig på nåt sätt ändå.

Jag kommer snart och hälsar på dig igen, pappa.
På lördag är det din födelsedag.
Det känns orättvist att bara vi ska kunna fira dig.
Du skulle ju ha varit med!

Jag blir så jävla arg,
på dig, på mig själv, på den där vidriga sjukdomen, på sjukhuset.
Det var inte såhär det skulle vara, inte såhär det skulle bli!
Samtidigt....Jag vet inte..

Du lämnade oss för tidigt, av oförklarliga skäl.
Var det för att slippa smärtan?
Var det du som gav upp?
Var det dom som inte gjorde sitt jobb?

Tänk om man bara kunde få svar på alla sina frågor...

Jag älskar dig pappa!

Nångång ses vi igen,
det är jag helt säker på! <3 <3 <3

Fick träffa dig idag älskade lilla pappa.
Du var så fin, så fin!
Ditt ansikte såg så fridfullt och avslappnat ut.
Du hade till och med en antydan till leende.
Jag hoppas att det är för att du har funnit ro.



Jag hoppas att jag nu kan börja bearbeta allt som hänt,
även om det just nu känns som om all luft och ork runnit ur mig.
Men det känns skönt att jag har klarat av den här biten nu.
Och jag är glad att jag gjorde det.
Även om det var något av det tuffaste jag någonsin behövt göra.

Jag hoppas att jag orkar hela vägen fram till begravningen.
Jag har ju en hel del att göra för att sysselsätta hjärnan med andra tankar,
och jag hoppas att det räcker.
Känner mig bara så jävla usel och svag,
och förgås snart av alla samvetskval.

Och jag vet...jag ska inte ha några.
Men förnuftet, hjärnan och hjärtat samarbetar inte alltid.
Tyvärr...

Simon & Garfunkel - The Sounds of Silence

Hello darkness, my old friend,
I’ve come to talk with you again,
Because a vision softly creeping,
Left it’s seeds while I was sleeping,
And the vision that was planted in my brain
Still remains
Within the sound of silence.
In restless dreams I walked alone
Narrow streets of cobblestone,
’neath the halo of a street lamp,
I turned my collar to the cold and damp
When my eyes were stabbed by the flash of a neon light
That split the night
And touched the sound of silence.

And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more.
People talking without speaking,
People hearing without listening,
People writing songs that voices never share
And no one dare
Disturb the sound of silence.

Fools said i, you do not know
Silence like a cancer grows.
Hear my words that I might teach you,
Take my arms that I might reach you.
But my words like silent raindrops fell,
And echoed
In the wells of silence

And the people bowed and prayed
To the neon God they made.
And the sign flashed out it’s warning,
In the words that it was forming.
And the sign said, the words of the prophets

Are written on the subway walls
And tenement halls.
And whisper’d in the sounds of silence.

Efter 2 sömnpiller och 2 timmars vridande i sängen,
utan tillstymmelse till att sömnen ska infinna sig,
så är det ju bara att ge upp, kliva upp.
Jag vet inte längre om jag ska skratta, gråta eller slå mig till sömns.
Hur länge kan en kropp orka utan sömn?

Blir ledsen och orolig.
Det är så, såå mycket jag jag ska klara av den här veckan.
Hur länge pallar psyket?
Kommer jag snart att sitta inlåst, med en "krama-mig-själv-tröja",
som enda sällskap i ett litet vitt rum?
Inte undra på att magen inte alls fungerar som den ska...

Snart är begravningsdagen här,
dagarna går i samma fart som en totalt ödeläggande tromb.
Jag vill inte...jag VILL INTE!
Kan jag inte bara få vakna nu?

Jag ska ta farväl av pappa om någon dag.
Min söta rara lilla far.
Hur mycket kan han ha förändrats?
Jag hoppas att han ser smärtfri och rofylld ut.
Ååh,...jag önskar att man kunde få en bekräftelse på att han har det bra nu.
Älskade lilla pappa!

Jag hoppas så innerligt,
att han vet hur mycket jag hade velat vara där med honom.
Hur högt jag önskar att jag hade fått suttit där,
med hans hand i min, hela den långa natten.
Att jag hade kunnat ge honom all styrka i hela världen.
Att jag hade kunnat ge honom trygghet.
Älskade lilla pappa...
Jag hoppas att du inte var rädd!

Jag hoppas att nån stod där på andra sidan,
och tog emot dig med kärleksfulla armar.
Jag hoppas att du har funnit all den lycka du inte hann hitta här.






Ge mej nåden att få gråta
Som ett barn
Att få falla stumt och mjukt
Och jag ska aldrig, aldrig mera, vara modlös
Jag har varit där förut

Känner mig trött, lättirriterad, grinig och allt annat mindre attraktivt idag.
Också, kanske jag ska tillägga?

Hade så gärna velat åka till Eskilstuna idag.
Redan igår faktiskt.
Men Stefan lät så jävla tvär,
och jag är så jävla lättstött,
så det blev inget av med det.

Mina  nerver ligger så jävla utanpå min kropp just nu.
Vet inte vart jag ska ta vägen riktigt.
Ska jag, Ska jag inte?  Ska jag, Ska jag inte? Ska jag, Ska jag inte?
Allt bara snurrar...fortare och snart utom min kontroll.
Hatar att känna såhär...
Fy fan!

Det har redan gått 5 veckor & 2 dagar sedan bröllopet gick av stapeln!
Utan att tveka, En av de vackraste och lyckligaste dagarna i mitt liv.

Det är med ord svårt att förklara alla olika känslor som for omkring den dagen.
Bara nervositeten på morgonen hade kunnat spränga ett kvarter med sin laddning! 

Det var bara jag & bästaste tärnan Jenny som var hemma, alla andra sov över på Slandö.
Vi började morgonen tidigt, med vad som skulle vara en brakfrukost...
och som blev ett par muggar kaffe & nån macka. Det var ju redan fullt av fjärilar i magen...
Känslorna svallade över mer än en gång kan jag väl påstå.
I synnerhet när Jenny gick iväg till frisören ooch lämnade mig alldeles ensam.
Satt och grät på balkongen, på övervåningen när jag tittadepå klänningen, när jag satt i köket,
och när jag stod och skulle sminka mig. Tur att man har bra smink ;-)




Tog mig samman en aning när jag skulle ner och hämta blommorna,
men även då svämmade ögonen över. Blommorna var ju så otroligt fina, min bukett var ju alldeles
underbar liksom, och då får man grina!
När Jenny kom tillbaka och var det förbjudna, nämligen vackrare än bruden, så blev det nog oxå en skvätt.
Vi öppnade nåt gott att dricka och försökte slappna av lite.
Men tiden gick väldigt fort och vips så stod jag där fullt påklädd och var på väg in i bilen.
Fick blinka i 180 ett flertal gånger, trots att det kändes som själva resan bara tog 5 minuter...

Väl på båten och på väg till ceremonin ringde dock telefonen till en av personalen.
Vi var för tidiga och fick inte komma in. Haha, förstå hur hjärtat reagerade!
Hjärtklappnig och fyllda tårkanaler....ville ju bara få allt överstökat
Men till slut så ringde de iaf och sa att det var dags...

Känslan att kliva av båten och känna hur 70 personers ögon är fästade på sig...den är obeskrivbar.
Trodde helt säkert att jag skulle svimma på vägen fram och vågade knappt titta upp på nån.
Mer än Stefan när jag kom fram. Och då släppte spänningen.
Att titta in i hans fina ögon, att se all den kärleken,och allt det lugna & trygga, det var magiskt!
Då insåg  jag att det här var en underbar dag, med underbara människor omkring oss, och att solen sken.
Prästens prat, barnens vers, Tarzans musik & sång, ringväxlingen, kyssen....allt var så otroligt perfekt!
Och pappa var där! Han fick en kram redan innan utgångsmarschen...



Efter ceremonin blev det en massa kramar, lyckönskningar och fotografering. Men där är jag lite ledsen.
Fotograferingen gick inte alls riktigt så som jag tänkt mig. Ett flertal kort "fattas"...men det kan man ju inte göra så mycket åt nu... Det mesta finns ju på bild ändå =)



Uppe vid logen blev det champagne, jordgubbar, ännu mer kramkalas & lyckönskningar & lite mingel.
Sedan var det dax för middagen och allt som hör till, tal som fick mig att bryta ihop och grina igen bl.a...
En del roliga lekar ingick också, även om vi tydligen inte hann med allt. En stor del berodde nog på mig,
som inte höll mig inomhus hela tiden.... ;-)
Det blev även vals, som vi faktiskt klarade med bravur, om jag får säga det själv :-D



Festen blev lika lyckad som hela dagen hade varit. Det kändes verkligen som att alla trivdes och hade det bra.
Synd bara att inte alla kunde stanna kvar, utan lämnade oss lite tidigare.
Själva satt vi och väntade nere vid bryggan strax efter 3 på natten, för att åka över med båten till
fastlandet och den väntande taxin som skulle ta oss till Arlanda. Då var det kallt och blåsigt och nervositeten
jag hade haft på dagen framstod som en droppe i havet i jämnförelse med den jag började bygga upp inför flygningen...usch och tvi... Men det berättar jag om en annan dag, för nu har väl den stackaren som kommit ända hit i läsningen tvärslocknat...



Ett sagolikt drömbröllop,
Det sammanfattar nog vår dag på bästa sätt!
Fast den hade inte blivit så underbar utan alla underbara gäster,
Tack för att ni gjorde vår dag till en av de bästa i vårt liv!

Ett extra stort tack till alla som hjälpte till att göra den möjlig,
BROR, JENNY, LENA, JESSICA, ÅSA

Ni är guld värda!!!





"Just idag är jag stark"