caes

Fick prata med chefen idag.
Ett mycket givande och uttömmande samtal.

Kan ju inte gå in på allt här, men
sickntired är oxå uppdaterad.

Orkar inte mer nu.
Är helt slut i hjärnan.

Kram på er

Jag hinner inte med någonting.
Allt kretsar kring en sak,
några av er förstår nog vad.

sickntired är för övrigt oxå uppdaterad....

Tjaa....mer än så här verkar det inte bli.
Står helt still i min skalle.
Jobbar förvisso, men maten är nyss avklarad,
så det är lugnt som i graven här.
Kanske borde dokumentera lite istället då?
Bra kanske att ha fått ner förra månaden innan man går på semester...



Less...

Vet inte riktigt vad jag ska skriva idag.
Känner mig tom på ord, tom på det mesta.
Fast jag tar upp det på den andra bloggen.....

Dagarna går fortare än någonsin.
När man mår skit och lite till så verkar de fanimej gå ännu fortare.

Bröllop nr 2 den här sommaren närmar sig med elefantkliv,
och jag har massor att göra.
Men allt bara fastnar i helt andra tankar.
Hur mycket jag än försöker låta bli.
Som nu....

Något positivt är iaf att jag pendlar mellan minus 26 & 27kg nu.
Najs!

Kan inte skriva allt här.
Finns de som kanske inte bör läsa allt jag har att säga.

Jag har därför skaffat en ny blogg,
sickntired ,
som är lösenordsskyddad.

Vid intresse får ni väl skicka iväg ett sms, eller ett mail, på facebook eller msn,
så hör jag av mig om lösen och annat.






Så jävla trött på allt..........

Usch, inget känns bra just nu.
På jobbet iallafall.

Jag har en tjej där som känns som om hon inte är från denna värld.
Hon gör att arbetslusten totalt demoleras,
och det känns som om jag inte ens orkar andas på jobbet längre.

Det hela startade i tisdags.
Hon konstaterade att hon skulle gå hem tidigare.
Frågade inte om det var okej eller nåt,
utan verkligen bara konstaterade "Jag går hem nu".

Som teamplan-ansvarig fyllde jag i hennes ändrade arbetstid,
(vilket jag för övrigt gjort flera gånger, på flera människor, i vår dagbok)
och så var det ju typ inte mer med det.
Iallafall inte förrän dagen efter när hon såg det.
Hon ställde sig och började skälla ut mig efter noter.
Gapa och skrek och totalvägrade lyssna.
Hon sket fullkomligt i att dörrar stod öppna,
och att brukare kom in på kontoret och blev upprörda över hennes uppträdande.
Gång på gång förklarade jag att jag inte är döv, men det verkade inte nå fram.

Dagen efter det sket hon i att komma överhuvudtaget.
Vi fick pissmycket att göra på 2 personal och fick fråga efter hjälp ett plan upp.
Allt det här kom fram till H, som vickar för chefen och hon ringde upp mig.
Hon tyckte att vi skulle ha ett möte och reda ut allting.
Fine, inte mig emot.
Men den här människan bara vägrade.
Tyckte att vi kunde jobba på ändå.
Fine, sa jag igen, skönt att slippa ha en massa möten.

Problemet är bara att hon kommer på fredagen,
och att hennes syn på att reda ut saker inte överensstämmer  med min.
Hon totaldissade mig nämligen hela långa dagen, sa varken hej eller hejdå,
lyssnade och svarade inte på tilltal under hela dagen.
Inte sååå jävla lätt att arbeta då, kan jag säga.
Om hon inte vill prata med mig mer än nödvändigt, så tar jag det gärna.
Jag känner inget behov av att prata med henne heller.
Men man måste väl för fan kunna få svar om man ställer arbetsrelaterade frågor????

Avvaktade iaf över helgen och tänkte att hon nog skulle ha lugnat sig tills idag....
Ack så fel man kan ha!!!
Hon sa inte hej, vägrade att svara på enkla frågor och behandlade mig som luft.
Samtidigt känner man spänningen i luften.
Kan säga att det är förbannat jobbigt att trippa på tå en hel dag för att inte göra något fel.
Att känna att man inte skulle ha varken stöd eller hjälp ifrån hennes sida om nåt skulle hända,
det är ju inte heller en sådär rolig känsla.
Så jag mailade en chef och bad om ett samtal så vi kan rensa luften.
Jag klarar inte av att arbeta på det här sättet. Faktiskt inte.
Tycker inte om att ha ont i magen och inte känna mig trygg på jobbet.
Hur tuff jag än må vara, där går gränsen.

Vi bokade in ett möte imorrn,
och hon skulle säga det till den här människan.
Men genast vägrar hon och säger att hon vill vänta tills vår ordinarie chef är tillbaka.
För hon är redan insatt????
Vad fan är det för skitsnack??
Eller har hon verkligen varit så jävla respektlös att hon stört bossen på semestern??
Usch och fy.....det bara snurrar i skallen.
Men jag säger bara en sak,
Blir det inget möte imorgon,
Då kommer jag att sjukskriva mig.
Jag tänker inte låta mig utsättas för det här en dag till.
Det är inte värt det. Min psykiska hälsa går före henne. Så är det bara!

Jag orkar inte.
Kan inte någon bara komma och ge mig ett nytt jobb???

Är så full av funderingar att jag inte hittar ord.

Kanske är det dags att söka sig vidare?
Finna en annan väg att gå?
Vidareutvecklas någonstans där man kan vara sig själv?

Den här veckan har inte varit en bra vecka,
inte rent arbetsmässigt iallafall.
Känner någonstans att nu får det fan vara nog.

Att få en massa skit hela tiden,
eller sura miner för att något inte passar en viss person,
det tar på krafterna.
Jag vill inte behöva överväga varenda ord som kommer ur min mun,
bara för att det ska tillfredställa en människa.
Det finns så många andra där som har humor och kan ta det man säger,
utan att vrida det till världens undergång ungefär.

Jag har vissa åtanganden på jobbet,
och det har varit en ganska kul med det ansvaret.
Men nu känner jag bara avsmak för allt.
Ska avsäga mig alla saker tror jag.
Flyta omkring, vara trött och inte göra att jävla skit,
förutom möjligtvis klaga på alla andra.
En sån uppgift känns helt okej just nu, och vi kan nog vara 2 om den uppgiften.
Uppenbarligen är den inte så krävande ialla fall...

När cheferna kommer tillbaka från semestrar och annat ska jag åtminstånde
kolla upp möjligheterna till ombyte.
Finns det inget sånt får man väl börja glo runt på arbetsmarknaden.
Jag vägrar iaf att vara kvar och känna att jag vantrivs.
" Been there, Done that", och det är fan inte värt det!

Det gjorde förvisso att jag hamnade där jag är idag.
Jag älskar mitt jobb.
Mina brukare är underbara, knasiga, gulliga, jobbiga , otåliga, oumbärliga och härliga.
Ingen dag är den andra lik, och alltid finns det någon utmaning att tampas med.
Synd att det känns som om allt det har försvunnit.
Grusats ner till små obetydliga sandkorn som bara får flyga i medvind...


Jaha....underbart rolig blogg minsann.


jaa...fy faaan...