KENT & matlagning...
Fredagen var magisk, underbar och ger mersmak.
Först käkade vi middag på Kellys, ett helt gäng.
Sen drog jag, Eva,Paula & Sussie iväg till Annexet, där vi mötte upp Madde.
In och tog en bira i väntan på att det skulle dra igång..
Vilket det såklart gjorde efter en, som det kändes iaf, alldeles för lång väntan...
Jockes härliga stämma....musiken, stämmningen.
Allt var bara bäst!
Inga ord kan förklara känslorna som rusar i blodet!
Jag vill ha mer!
Efter det drog vi vidare till Big Ben, där somliga blev lite mer kortvariga än andra ;-)
Jag, Älskling, Ted & Mattis drog vidare till Kellys, där vi fastnade tills lamporna tändes.
En lång & seg hemfärd med nattbussen väntade sedan...var hemma runt 4 iaf..
Låg kvar i sängen ganska länge på lördagsmorgonen.
Tungt och segt, men det lättade efter en massa kaffe ;-)
Iväg och handla en massa mat väntade oss senare under lördagen.
Mat skulle lagas osv... Gjorde 9 lådor med kalops till farsgubben.
Somnade skapligt, men sov som en kratta.
Upp ganska tidigt idag. Kände mig seg och nästan bakfull. Vilket var en omöjlighet just idag ju..
Fixade lite härhemma, och fastnade framför datorn.
Åkte iaf iväg till HS och hämtade hem pappa strax före 14.
Han är glad & nöjd över att få komma hem.
Hoppas att allt kommer att funka nu.....
Hemma vid 17 igen, fixade middag och påbörjade matlagandet av pappas matlådor....
I nuläget känner jag mig som en vandrande stinkbomb av stekos.... =(
Det blev lite iaf.. 6p spagetti m köttfärssås, 5p köttfärslimpa m sås, 5p pannbiff m löksås,
4p pannbiff med grädd-baconsås & 4p makaronipudding.
Hoppas att han håller till godo ett tag, för just nu känner jag att jag inte vill stå framför spisen på 1 vecka...minst!
Imorgon bitti är det provtagning för egen del. Ska på återbesök på St Göran nästa vecka.
Prover är ju aldrig kul att ta men ett måste.
Hemtjänst ska komma till pappa imorrn oxå.
Kanske blir tajt för mig att hinna dit, men Eva skulle se till att vara där.
Bra om nån av oss är med, eftersom vi vet vad som sas under vårdplaneringen.
Orkar inte skriva så mycket mer.
Ska lägga mig i ett bad, luktar som en äcklig gammal mattant....
Puss på er
Vårdplanering eller vad man nu ska kalla det...
Japp, idag blev det dax för en vårdplanering.
Men det var nog den sämsta jag varit med om.
Har deltagit i flera vårdplaneringar,
förvisso med mina brukare då,
men jag trodde i min enfald att vårdplaneringar i allmänhet såg ungefär likadana ut...
Ack, så fel man kan ha...
Först visades vi in i ett litet kyligt rum, där redan pappa, en biståndsbedömare och en arbetsterapeut satt.
Sen satt vi där i nästan 20 minuter och väntade på doktorn & sköterskan som vi antog skulle vara med.
Till slut gick biståndstjejen iväg och kollade efter de andra.
Tillbaka kommer hon med pappas "sköterska för den här dagen", vilken bara hade träffat pappa som hastigast tidigt samma morgon. Hon sitter där och har ingen aning om vad hon gör där.
Det var iallafall den uppfattningen hon gav mig.
Doktorn har inte tid att närvara, för han går ronden????
Men hallå....det är ju de som bestämt tiden?
De andra bad sköterskan att berätta om pappas diagnos och mående.
"-Ja Frank, du har ju lungcancer....eehh...men.....eehh...vänta, jag måste läsa lite i mina papper....."
MEN FÖR HELVETE???
Jag & mina syskon fick istället berätta om pappas sjukdom, om metastaser, om mående, om behov.
Ska det verkligen vara så??
Hon smet iväg efter en stund och kom tillbaka med doktorn, som enbart kunde klämma ur sig att pappa inte bör vistas utomhus pga halkrisk och annat för tillfället. Att de ansåg att han är utskrivningsbar from idag??
Jag kanske är helt bakom flötet, men alltså. Han kan knappt röra sig, halkrisken gör att han inte får gå ut,
ramla kan han göra hemma, och ett fall kan göra honom förlamad för resten av livet.
Han kan få hemtjänst from måndag. Hur får doktorn ihop det hela??
Vi sa att vi inte kan vara till nån större tjänst förrän på söndag.
Så jag hoppas verkligen att de inte bara skriver ut honom och skickar hem honom i en taxi redan ikväll...
För de är så jävla värdelösa på att ringa och berätta saker, så vi skulle väl inte få veta nåt förrän han väl vore hemma. Och då skulle det samtalet garanterat komma från honom själv.
Orkar inte ens fortsätta berätta...
IDIOTER!!!!
Samtidigt blir jag så jävla ledsen, arg, besviken..och lite till på pappa.
Han har inte förstått allvaret med det här.
Han vill förmodligen inte göra det heller, och vågar inte.
Men fan, det finns gränser...
Är bara så jävla trött på allt det här. Orkar inte....
Hoppas att ni alla andra har överlevt gårdagens blogg...jag ser väl hur många läsare det finns kvar...
Ska ruttna i ett hörn och vänta på att duschen blir ledig.
Skriva en lista på alla miljoner saker jag har att göra imorgon.
Ångrar bittert att jag lovade att täcka upp på jobbet imorrn...
Dad, I hate to tell ya
Sometimes I wanna to slap you in the face
But Dad, I gotta tell ya
If you were gone, Id´miss ya
1 år idag (varning för känsliga läsare,extremt läskiga bilder kan förekomma)
Tina kom på en snabb visit,
och Stefan kom därefter med ett stort fång röda rosor & Stieg Larsson-triologin.
Hade väl skapligt ont,
men fick ju morfin som smärtstillande, så det var rättså överkomligt ;-)
Mycket har hänt under det gångna året, med mig då, rent personligen.
Rent psykiskt känns det som jag börjar komma ifatt.
Ryggen är mycket bättre, även om den gör sig påmind ibland.
Huvudvärken finns ju kvar, fast den har väl kanske inget med vikten att göra.
Jag har tappat 40 kg,
och för första gången i mitt liv känns det enbart kul att handla kläder!
Förr var det alltid med ångest och dödslängtan man letade efter kläder,
i butik efter butik, med gråten i halsen och föraktet mot sig själv.
Nu kan jag göra som Stefan.
Gå in i en affär, se nåt snyggt, ta med mig det, UTAN att prova,
pröjsa, gå hem och använda det med glatta livet.
Fatta känslan!!
Lovade ju att kanske våga sätta in före & efter bilder på 1årsdagen.
Känns som om modet sviktar lite just nu dock...haha
Jag kanske ska ändra rubriken eller åtminstone lägga dit en varningstext för
"extremt starka bilder" hehe...
Tar en cigg emellan nu & funderar klart....
.....
.....
.....
Jaja, det får väl bära eller brista.
Och nu har jag ändå varnat känsliga läsare.....
Detta är taget 23 februari 2009...
Likaså detta....
Så fullkomligt svårt att förstå detta....
Det här är taget 40kg och 11 månader senare, den 18 januari 2010....
likaså detta då....
Jag vet inte om ni kan förstå hur stor omställning det här är.
Om ni inte varit med om den själv.
Alla....eller rättelse där, Många, klagade om att jag inte förtjänade detta,
att jag inte var tillräckligt fet, att jag inte var tillräckligt....fan vet jag.
Det här är iallafall min revansch mot alla dessa nej-sägare.
Sug på den ni! HA!
Sådär ja....
Nu ska jag fortsätta med käket,
skämmas lite för mig själv,
och jaga sjukvårdspersonal...
Kommer säkert med ett helt annat inlägg senare,
och förmodligen med en dystrare ton.
Håll till godo med det här så länge,
och skratta er gärna fördärvade,
för det gjorde jag när jag hittade korten.
Kram på er
Omtumlande och obegripligt...
Han verkar väl bra... men nånstans inom mig så känner jag mig inte nöjd.
Jag undrar fortfarande en hel massa som är svårt att få fram när pappa är med.
Hur prognosen ser ut,
risken för återfall,
hans egen ork och kondition.
Han skulle dra ihop till ett vårdplaneringsmöte med biståndsbedömmare osv...
Doktorn var iaf snäll och lyssnade på våra kram om hemtjänst och färdtjänt.
Strålning av nacken kommer att åpbörjas snarast möjlit och pågå under några veckor,
vid 10 tillfällen.
Efter det får han "vila" en sväng innan det är dax för cellgiftsbehandling.
Beräknas vara "färdigbehandlad i början/mitten på juni.
Lagom till allt annat som rusar i skallen....
Var på möte med några från slandö imorse.
Har fårr svar på de flesta av frågorna.
Han ska maila en offert med allt inbakat, så fort som möjligt.
Min erfarenhet av just hans "fort som möjligt" kan dröja rättså länge...
Får hoppas på att det går fortare än vanligt...
Kan inte beskriva hur jävla sjuk den här situationen känns.
Ena sekunden känns det som om man ska börja gråta hejdlöst och tröstlöst.
I nästa sekund ska man känna sig lycklig och se frameot alla planer.
Har nog inte kännt mig såhär kluven på väldigt länge.
Låg.....jävligt låg.
Tom...jävligt tom.
Trött...så jävla trött.
Sover som en som är jagad.
På helspänn och med ena ögat öppet typ.
Rasar ihop av trötthet snart.
Gå till doktorn känns inte som en vidare ide´.
Vill man ha nåt så tror de bara att man vill bli sjukskriven eller knarkare.
Orkar inte med det.
Får hålla ihop tills jag stupar....
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ett helt nytt ljus ger oss nytt hopp
Men även skuggorna blir större nu
Och inget är sig längre likt
Det svartnar....ta bort mig....
Fy faaaaaaaaaan.
Hade skrivit massor och allt försvann??
Orkar inte börja om.
Slutsatsen av den här dagen, blir iallafall att jag hade kunnat varit utan den.
Läkarsamtal. Som bekräftar alla nattsvarta tankar man haft.
Vi som ställer frågor, och en väldigt tyst pappa.
En enda fråga ställde han under samtalet.
"-Hur lång tid har jag kvar innan jag är död?"
Doktorn svarade naturligtvis inte på den frågan.
Och en annan som nästan sväljer tungan i sambad med hans fråga,
försöker med alla medel muntra upp, vara positiv, försöker peppa.
Inte en alldeles lätt uppgift.
Han kan iaf åka hem på perm.
Eftersom vi idag tog hem katten hans, Sixten, så bestämde vi att han efter ett kort besök hemma,
skulle käka middag här.
Om han orkar och vill så ska han sova över.
Men det är helt och hållet upp till honom och hur han känner.
Men jag hoppas någonstans inom mig, grymt mycket, att han vill.
3 veckor på sjukhus kräver ett litet avhopp.
Och snart väntar en för jävlig tid. För oss alla. Men mest för pappa.
Minnen....
Vi satt och pratade om mitt tidigare inlägg.
Syster nämnde en sak som vi skrattade gott åt, och som jag aldrig skrev.
Vi hade ju vår underbara Betty en otroligt mysig schäfer.
Hon älskade att få springa fritt i skogen när vi plockade svamp.
Bara hon såg träden så blev hon knasig och ylade som en galning.
Till slut behövde man bara viska "ska vi till skooooogen" till henne,
så lät hon som en hel vargstam.
Jättekul för oss, men fan så jobbigt för farsan som körde...hehe...
"faaans, faaans, jävlars, jävlars helvetees jävlars helvete......perkele".... typ
En annan grej....
Jag & Eva delade ju rum. Och i synnerhet Eva, hade som sport att jävlas med mig.
En gång hade vi fått såna där häftiga moderna lampor, som satt fast i själva foten, på väggen,
med en magnet. Eva drog i min så att den slog i väggen, och lampan gick ju såklart.
Jag grinade som en gris, vilket resulterade i att pappa helt sonika kom in och dunkade in hennes
lampa i väggen så den oxå gick. Svart blev det, och jag slutade grina.
Eller som när vi tjafsade som mest.
Då kunde han ta en stol eller pall och sätta sig inne i vårt rum.
Bara för att vara extra "farlig" så satt han och slog mattpiskaren demonstrativt i handen.
Vi höll förvisso käft förutom när fnittret bröt igenom.....
Extra kul var det ju såklart om nån sov över....
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen just nu.
Tankarna rusar i huvudet. Hjärnan går på helspänn.
Vad ska vi göra...vad ska vi göra...vad ska vi göra...vad ska vi göra...vad ska vi göra...
Bajs & lite till
Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns
Mer minnen...
Jag skyller på att jag skriver på en laptop,
med tanke på att det var en eller annan bokstav som saknades i förra inlägget.
Men jag återgår till minnen.
Min syster skrev " du skriver så vackert" typ...
orkar inte citera helt...ni får väl läsa själva...
Men bara de små, små orden, fick hela ögonen att svämma över.
Jag känner mig såklart både stolt och glad, om nån nu kan läsa det jag skrivit som något...bra?
Själv svämmar jag över i något jag inte kan tyda,glädje? Sorg?
Jag var väldigt tveksam innan jag publicerade inlägget.
Lämnar jag ut mig för mycket?
Min far?
Mina syskon?
Mitt liv?
Fast jag tror inte det. De närmsta vet vad det handlar om,
och resten av er får väl fortsätta luska.
Jag känner bara nu,
hur mina tårar rinner nedför mina kinder,
som ett dyrt amaronevin.
Jag gråter väldigt sällan,
åtminstånde av sorg och nedstämdhet.
Och jag gör det då i min ensamhet.
Inte ens min älskade Stefan får ta del av dessa ömtåliga stunder.
Jag är stark.
Jag kan. Jag orkar. Jag fixar. Alltid.
Det finns inte på världskartan att jag skulle missa.
Men nu har kanten rämnat.
Och jag var inte informerad.
Det känns som om jag kört rakt ut över ett stup,
förvissad om att skyddsnätet fanns,
men så snodde nån det,
rakt framför mina ögon på väg rakt ner.
Ja,...panik beskriver väl den känslan bäst...
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Så var den till dig
Minnen
Idag kom det obehagliga besked från sjukhuset.
Nu är det tydligen bekräftat att det är en tumör i hans nacke.
Och den är inte godartad heller.
Jag skulle just nu kunna skriva en massa fula ord,
men känner att det inte riktigt passar sig.
Pratade med pappa förut.
Det lät som om luften gått ur honom.
Han är ju så tapper, försöker låta starkare än han är,
men jag känner honom alltför väl.
Och vem kan klandra honom?
Jag känner nog precis samma sak som han gör just nu,
även om det inte har drabbat mig personligen. Än.
Imorgon ska vi åka och hälsa på honom.
Förhoppninsvis får vi träffa en doktor också.
Någon som kan tala om vad det här innebär.
Någon som har Rätten att göra det.
För sköterskorna får ju inte.
Många minen passerar i mitt huvud jut nu.
Både fina och kanske mindre smickrande.
Pappas gamla bilar,
hur förbannad han kunde vara när de inte funkade.
Allt mekande,
Och alla "faans faans jävlars perkele"
Pappa som tomte, i synnerhet på västeråsvägen.
Richard, bara 3 år gammal, känner igen honom direkt.
Inte i utstyrseln, men på handskarna. *ler lite*
Pappa, när han bankar på sidan av vår svartvita tv,
bara för att få fram en bild, på dalhemsvägen.
Fungerade för övrigt helt okej...
Pappa,.....när han bankar på min sovrumsdörr galet förbannad,
på hålvägen.
Visst är det det minnet du tänker på ibland Linda?
Du, jag, Stefan & Tobbe... unga och nyfikna på livet...
Pappa,..när han som den enda människa på denna jord,
kunde få mig att fatta det här med matematik.
Med sina uråldriga uträkningar så förstod jag allt.
Det var knappt så lärarna förstod vad jag pysslade med,
men svaren blev iaf rätt.
Pappa... Kommer du ihåg när du bara försvann?
Jag har aldrig varit så rädd och ledsen som då.
Ansvaret lämnades över på mig.
Ja skulle vara stor och stark. Fixa & joxa.
Då pappa, då var jag så jävla arg på dig,
så då hade jag nog kunnat slå ihjäl dig med mina bara händer.
Som sagt....många minnen finns det.
Många har återberättats för mig.
Från tiden innan jag fanns eller ens var påtänkt.
Men jag har svårt att tro på allt. Faktiskt....
Och jag har tänkt ut många öden för dig genom åren pappa.
Men inget så jävligt som det här.
Jag hoppas och ber att allt går att ordna.
På nåt sätt. På bästa sätt.
För jag orkar inte,
Jag vill inte vara med om det här.
2010 skulle bli ett bra år.
Med en massa kärlek och lycka.
Nu känns det som om det kommer att bli ett jobbigt år,
fyllt av kärlek, rädsla, smärta och sorg.
Ja, jag har druckit 1 glas vin.
Ja, jag är väl kanske jävligt sentimental.
Men vad fan,
någon slog undan våra ben idag, hårt och utan medkänsla.
Jag har alltid sagt det,
och jag kan bara upprepa det.
Det finns ingen gud.
De tog mig till en plats där inget växte
Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid
De tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus
Där alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås
De ledde mig förbi rader av stärkta sängar
Där våra steg ska eka länge efter att vi alla gått ur tiden
De skriver ditt namn just när regnet träffar fönstren
Och en ond vind skakar träden, tamburin shakers av döda löv
Kärlekshelg....
Brände ner till byn på fredagen.
Foten var väl sisådär impad,
men E20 är en bekväm väg,
bara att sätta på farthållaren,
brassa på upp till strax under 140,
och sen luta sig bekvämt tillbaka ;-)
Eftermiddagen bestod av en massa pyssel,
som att få fram inbjudningar och liknande,
och det fixade jag & Camilla galant måste jag säga!
Lite avslappnande bad i tunnan var mig väl förunnat
senare under kvällen =D
Lördagen fortsatte i skapandets mönster,
och vi blev klara med allt vi kunde göra nu.
Lite måste av förklarliga skäl väntas med...
Vi hann oxå in till stan en sväng, där vi kikade lite
på Emilia när hon försökte sig på att simma och sen
införskaffade vi oss en del proviant.
Testade det där med scrapping till tjejernas presenter,
men satan vilken tid det tar *s*
Kan ju säga att Camilla funkar lika bra som försäljare,
som de där Avon-tanterna gjorde i byn när vi var små haha..
Jaja, vi får väl se när det blir av igen...
Idag slutförde jag tjejernas presenter,
vilket var alladinhjärtan bara, men jag klädde om kartongerna.
Gick väl sisådär.... Har kommit på att man inte ska ha alltför
mycket tidspress på sig...
Skulle ju hinna hälsa på älskade moster oxå,
men det fick tyvärr bara bli en "snabbis".
Ville ju hem och fira lite kärleksdag med min familj jue...
Väl hemma fixade jag lite middag,
potatisgratäng & fläskfile´ med bea *mums*
En stund senare avnjöt vi lite Vienettaglass med blåbär,
och öppnade presenter och tittade på film.
*mys på väääldigt hög nivå*
Kan ju bara säga såhär.....
JAG HAR VÄRLDENS BÄSTA BLIVANDE MAKE!!!
I min presentkartong så låg världens
MEST UNDERBARA DOFT!!!
Jag har längtat så länge, och saknat den ännu längre,
Ralph Lauren- BLUE!
Är han inte underbar, så säg??
Nu är jag dock rättså slut i hjärnan.
Gruvar mig lite för att gå till jobbet imorrn oxå.
Har varit duktig och använt kryckorna när jag varit utomhus,
och inne har vi ju mest suttit still på en stol eller i soffan.
Men jag har ont fortfarande, och det ganska mycket =(
Får hoppas på att tempot inte är alltför högt imorrn,
så att man orkar linka runt....
Är nöjd med denna helg som gått i kärlekens tecken... ;-)
Näe, dags för en dusch, och kanske en "touch of Blue"
innan knopplådan....
Tack Camilla för all hjälp!
Tack Peter för suverän markservice ;-)
Massa kramar till er båda! <3 <3 <3
Puss & Kram
Vansinnigt...
...Irriterande att inte kunna sova!
Igår natt låg både jag och Stefan och bara snurrade i sängen.
Inatt sov nog han lite bättre, men inte jag.
Det sticker och kryper i foten hela tiden, skitjobbigt!
Igår natt trodde jag att det berodde på att jag hade lindan kvar på foten,
och tog bort den, men det hjälpte inte nämnvärt.
Igår la jag mig utan den, men det spelade visst inte heller nån roll.
Vilken jävla tur att jag inte är gipsad!
Förutom stickningarna & sånt, så känns foten iaf lite bättre,
och det är ju bra.
Orka gå omkring såhär??
I synnerhet med de fördömda kryckorna när man ska ut.
Förutom att man får skitont i handflatorna, så är de i vägen.
Man kan inte bära nån påse, man kan knappt svara i mobilen om den ringer,
och igår började tant Agda på typ 85+ tycka synd om mig för att det ser svårt
och jobbigt ut att gå med kryckor. Själv tyckte hon att det var nog så jobbigt att
släpa på sin rullator när det var så halt. Men hon är ju så illa tvungen,
eftersom hon bröt lårbenshalsen för 7 månader sen,och det tar verkligen tid att läka...
...bla bla bla....
Pappa då...
Där fortsätter alla dessa provtagningar och undersökningar.
Igår blev han först utsatt för både gastroskopi och endoskopi.
Som plåster på såren fick han även åka ner på ytterligare en skelettröntgen.
Jag ifrågasatte hans sköterska, jag menar, med alla dessa grejer de gör,
så MÅSTE de ju ha hittat nåt som gör att de fortsätter att utreda honom så grundligt??
Fast hon var väldigt försiktig med att uttala sig om nåt whatever.
De kanske har lärt sig efter att ha pratat vitt och brett om både tumörer och metastaser?
Vi enades iaf om att vi syskon skulle få komma och träffa läkaren för ett samtal.
Så på fredag ska vi dit.
Ser inte framemot det...
Över till annat...
Syster yster har väl precis blivit av med agrafferna nu.
Vad skönt det måste kännas för henne!
Kommer ihåg frihetskänslan när de försvann!
Man kunde röra sig fritt, utan att vara rädd för att fastna i tyget på tröjan eller nåt.
Och utan klämmorna så känner man sig friskare.
De har säkert tagit midjemått och vikt oxå.
Ska bli kul att höra hur mycket det har minskat nu.
Det syns iaf hur mycket som helst redan, tycker jag iaf!
Fan, vi känns ju som rena hälsofamiljen....
Lindade fötter, undersökningar dagarna i ända och borttagningar av agraffer....
Finns mer att tillägga, men vet inte om det skulle vara uppskattat av den omnämnde...
Ska fylla på mitt kaffe, ta lite painkillers och vitaminer och sedan hoppas på att dagen
har något trevligt att erbjuda....
Säg ditt namn
Och din hand den öppnas och sluts
Du lever din dröm, i ett band, du lever din dröm
Och det är då jag önskar att jag kunde hålla käften
Tysta pessimisten, bara vara din vän
En stilla bön om lugn igen
Att slippa ta besluten
Ondare...
Jag har inget som helst problem med att vara världens slappaste,
när jag är ledig och borde ha tiden att fixa och dona härhemma.
Men när man är sjukskriven, ja då jävlar ska det fixas :P
Blir så jäkla uttråkad och stressad när jag är hemma själv.
Började fixa lite under trappen och i skrubben.
Satte mig på foten ett par gånger, och det gjorde ont som fan.
Känns inge vidare i kväll heller för den delen.
Imorgon ska jag se till att inte göra ett skit.
Bara ligga still och glo in i världen genom laptopen!
Har suttit och läst igenom alla mina gamla blogginlägg under kvällen.
Känns som om jag tappat stinget en aning.
Jag kunde ju vara rättså rolig förut??
Shit, alla pessimister hade rätt....
man BLIR tråkig när man tappar vikt....
IT SUCKS!
Godnatt!
Ont =(
men det är väl bara att stå ut.
Fick Voltaren T utskrivet igår,
som jag hämtade ut idag,
men det funkar ju bara som sockerpiller typ...
Har förmodligen inte låtit foten vila tillräckligt heller.
Jag har ju lite svårt att bara sitta still och glo...
Får hoppas att värken försvinner snabbt,
så man kan återgå till normala vanor =)
Annars finns väl inte å mycket mer att berätta
Förutom att Stefans systerdotter Jessica fyller 20 år idag,
Grattis tjejen!
Vi skulle ha åkt ner till Varberg, men det kom en hel massa
annat ivägen.
Sånt som jag skulle klarat mig bra utan faktiskt,...
Näe, nu har jag ingen lust med det här längre,
ska ta mig ett stort glas te tror jag...
Hej på er
Trasig.....
Thåström var hur bra som helst!
Fast det hade jag iofs räknat med...
Vi tog ett par öl på Gröne Jägarn innan vi drog hemåt.
Väl hemma var man sådär trött och lagom sliten.
Satte mig på sängkanten,
och inan jag visste ordet av så kändes det som om foten gick av
och smärtan jag kände var fan obeskrivlig.
Grinade som aldrig förr tror jag.
Har legat med denna smärta resten av natten sen.
Skulle ju åka in och beställa och betala handpenning på klänningen idag.
Hade egentligen alldeles för ont för det, och var på väg till akuten....
Men så kunde jag inte motstå.
Jag och Nenny åkte in och provade klänningen och betalade.
Att koppla mellan växlingarna har nog aldrig varit så otrevligt som idag,
men det var det fanimej värt!
Tog en fika med Nenny hemma,
sen åkte jag och Stefan till "lättakuten" som det så fint heter nuförtiden.
Där gick det skapligt snabbt till en början.
Fick träffa doktorn efter typ 25 minuter, och efter redan 40 minuter så
hade jag röntgat foten.
Sen började väntan dårå....först på bilderna, sen på doktorn...
När vi väl fick träffa doktorn så remitterade han oss bara vidare till
ortopedakuten. Hade visst några lösa benflisor eller så.
Väl där ficck jag inte stödja på benet över huvudtaget, så när de sa att det
var minst 2 timmars väntetid, så fick Stefan fixa en rullstol,
så att vi kunde fördriva tid med att hälsa på pappa.
Han var ganska pigg och glad idag.
Har tydligen lite mer prover som skall tas,
men sen måste de ju ha gått igenom hela honom, tycker jag.
Hur mycket mer kan man ta prover på i en kropp??
Åkte ner till akuten igen efter en timme ungefär.
Då sa de att det nog skulle dröja länge till...suck....
Fick lägga mig på en brits, med foten i högläge och fick smärtstillande.
Efter nån dryg halvtimme eller så kom iaf ortopeden förbi.
Klämde sådär underbart skönt över hela foten och förklarade att det fanns
några lösa flisor, men att man oftast inte opererar, eller gipsar sånt,
utan bara lindar och att man sen ser till att inte använda foten så mycket under några dagar.
Ska belasta mer senare under veckan.
En tjej kom och lindade foten, gav mig ett par kryckor,
sen var det typ Tack och Hej. ( 4,5 timmar senare och 550kr fattigare)
Känns jävligt surt att frikortet jag hade, gick ut IGÅR!
Är det typiskt eller är det typiskt??
Nu ska jag lägga mig i soffan med foten i högläge.
Har inga painkillers så det är väl bara att bita ihop....
Puss och kram
Mamma, Pappa, Barn = THÅSTRÖM
men vad fan, det finns en dag imorrn oxå ;-)
Mamma: Henne träffade vi nere i centrum för ett tag sen,
när vi satt och fikade i godan ro på Bistron med Eva & Richard.
Fick följa med henne in på systemet,
där hon köpte ett par flaskor vin till mig,
som tack för hjälpen med Teamplan varje månad.
Väldigt gulligt av henne måste jag säga,
för jag har absolut aldrig förväntat mig att få något för det.
Tar ju bara ett par minuter att lägga in tider och signera...
Pappa: Har gjort ett benmärgsprov idag. Men han e tuff, farsgubben.
Sa att det bara tog ett par minuter och knappt kändes.
Bara ordet benmärgsprov gör annars jävligt ont att bara höra, för mig iaf ;-)
Han lät ganska pigg oxå, alltid skönt att höra.
Vi skulle ha åkt över och hälsat på idag egentligen....
men jag tog sovmorgon imorse, så nu känner jag mig alltför stressad för det.
Jag lovade iaf att jag/vi skulle dyka upp imorgon istället.
Han kan få behöva vila lite och ta det lugnt oxå.
Barn: Då tänkte jag väl på oss syskon som satt och fikade.
Ett saknades ju, men jag antar att hon jobbar som vanligt.
Det är inte ofta vi syskon träffas över en fika sådär...
något oftare skulle inte vara helt fel ;-)
Eva har redan blivit skitfin oxå!
Ser ju ut som hon har tappat hur mycket som helst redan!
Ska bli så skönt med en smal tråkig jävel vid sin sida ;-D
Hon verkar må bra och vara pigg oxå. Kul att se!
THÅSTRÖM: Japp, ikväll är det dax för Thåström. Ska bli väldans trevligt!
Har nog bara sett honom live en gång, under Kalas-turnen i E-tuna för 100 år sen.
Han börjar väl bli lite gammal och sliten,
men jag gillar den där raspiga gamla rösten =)
Hmmm...mer då....
Gick igenom ekonomin igår...
Och som det ser ut, (idag iaf, imorgon e en annan dag;-) ) så kan jag faktiskt
lägga handpenningen på "min" klänning och beställa den redan nu,
Och fatta hur jävla sugen jag är?????!!!!!
Så nu står ALLT mitt HOPP till min TÄRNA,
att HON vill följa med in IMORGON och fixa det!
Hon har ju lovat mig att vara brutalt ärlig,
så jag vill ju att hon ser mig i klänningen PÅ RIKTIGT,
innan jag beställer den....
Fast jag tror att hon kommer att känna som jag.
Har tänkt på den sen den satt på min kropp....
VILL HA!!!!!
Näe, sluttjatat....
Ska börja fixa lite med middagen och mig själv,
sen bär det snart av in till Annexet!
Puss på er!
SKIT
Orkar fan inte börja om.
Pappa är stabil,
men fortfarande under utredning.
Jag är så trött så jag knappt vet vad jag heter,
Och jag vill ha nåt att se framemot.
Jag vill ha 1500kr till min handpenning.
Nån som vill köpa mig för nån timme eller 2??
Blääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää
Ut eller in?
Hälsade ju på farsan igår,
och han lät ju positiv efter magnetröntgen och pratade om annat
än tumörer, metastaser och annat skit.
Nu vet ju jag hur vår far funkar,
så jag ringde avdelningen idag och fick prata med "hans" sjuksköterska.
Hon berättade att skiten med tumörer eller annat inte alls är helt borttaget
från undersökningarna, och ridån sjönk ju ganska rejält direkt.
Hon var ju förvisso rättså ärlig och sa att detta inte var hennes område,
vilket ju i sig kan vara en ursäkt när hon märkte att jag faktiskt kan nåt
om både tumörer, och metastaser.
Vet inte om hon medvetet undanhåller nåt nu,
eller om hon faktiskt bara är okunnig....
Har iaf sagt till att oavsett VAD,
så ska de ringa INNAN de lämnar några som helst testresultat till honom,
så att nån av oss får chansen att vara med.
Skulle det vara dåliga nyheter så är det ju ännu viktigare att han inte är ensam.
Hon verkade iaf förstå detta, och sa att hon skrev dit det,
så att alla kan kolla det innan nåt lämnas ut.
Det lilla känns ju iaf som en liten tröst...jävligt klen sådan bara....
Kan man inte bara få alla svar?
Orkar inte gå och undra....
Livet suger fetpung ibland...........................................................................................
Ett besök på HS...
Besökte pappa idag.
Han gjorde en magnetröntgen tidigare under dagen.
Doktorn hade varit och pratat med honom.
Att kotorna inte är hela syns väl fortfarande.
Men däremot var de inte säkra på att det var någon tumör längre.
De vet förvisso inte vad det kan vara istället,
men de håller väl på och utreder det som bäst just nu.
Har vi....i synnerhet pappa då, tur, så kanske det bara är en
infektion eller inflammation av nåt slag.
En massa prover hade det tagits idag iaf,
och imorrn eller på onsdag så ska de tydligen ta ett ryggmärgsprov.
Trots att vi fortfarande inte har en aning om vad det är eller inte,
så känns det aningens lättare i sinnet idag.
Och pappa kändes....lugn....vet inte om det är rätt ord, men ändå..
Orkar inte skriva någe mer nu.
Sov inte mycket natten som var,
så jag hoppas att dagens besked ger bättre sömn.
Kram på er
