caes

Och det är inte alltid så lätt.

Idag bröt nån ihop, nån som jag alltid känt varit starkare än jag.
Kanske inte i alla sätt, men på många.

Och jag kände...för första gången på många år,
vad fan kan jag göra åt det?
Istället för "Vad ska jag göra åt det?"
Och i misären kände jag....ja, vad fan aka jag säga...?
Jag kände mig NÖJD över MIG SJÄLV,
för att jag inte bara som vanligt släppte allt för nån annan.

Men i efterhand kommer herr Ångest, oxå han egentligen med stora bokstäver,
och frågar hur jag kan göra så??
Fast jag vet att personen var i goda händer, så jag borde kunna porta herren.
Fast det är svårt. Sååå jävla svårt.

Ensamheten.......Kent......
De säger så mycket som jag skulle vilja säga till allt & alla.

Pratade med nån ikväll.
Nän jag inte pratat med på typ hundra år.
Någon som gett mig mycket, utan att ens finnas där, egentligen.
Du & jag Döden...
Du vet, & jag vet, att du finns.
Tack

Nog med sentimentalitet...
Stefan vandrar upp & ner i trappen & kan inte sova.

På återseende...eller läsande kanske?





Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann

När ska man gå efter det ordspråket egentligen?

Var hos A idag.
Var ärlig och sa hur jag kände.
Att det är svårt att prata, att öppna sig,
att man känner sig som en förrädare när man berättar vad man tycker.
Att det är jobbigt att lämna ut sig.
Att vara svag.

"Jag kan själv" ,
har alltid varit mitt motto här i livet.
Att vägra tillförlita sig på nån annan.
Man blir bara sviken, besviken & bedragen.
Det är iallafall min erfarenhet.
Jag hatar att känna mig svag!

Vi pratade iaf om det här,
och jag kanske har fått lite fler synsätt på det hela.
Det sitter långt inne,
och det kommer att dröja,
men en vacker dag kanske jag till och med kan be om hjälp.
Jag har ju ändå kommit en bit på vägen...

Hälsade på pappa innan jag åkte till A.
Han var pigg & fräsch.
Vi snackade lite allmän skit och fikade.
Troligen får han komma hem nångång nästa vecka,
det får tiden & prover utvisa....
Skönt att se att den största smärtan verkar vara borta!

Ringde och frågade efter min klänning idag.
Den har inte kommit än,
men borde enligt expediten vara på ingång vilken dag som helst!
Lovely!
Tänk att det bara är 2 månader kvar...
Tiden går alldeles för fort....

Ska göra som barnen nu, tror jag.
Borsta tänderna & försöka sova.
Känner mig helt urholkad...



Du vet inte var jag varit
Du vet inte vem jag är
Vet du alls vem du varit?
Vet du ens vem du är?

Ja, det blev det imorse.
Sov kasst & var skittrött när klockan ringde.
Snoozade, trodde jag, men så var visst inte fallet.
Vaknade av Fliszans dörr när hon öppnade den.
Och klockjäveln visade på 07.02.
PANIK!

Jag trotsade dock klockan...
Hann få i mig ett par klunkar kaffe,
fixa hår & ögon, och var på jobbet bara 4 minuter sent.
Och det är faktiskt bra gjort av mig,
med tanke på att jag började 07.30...

Seg dag, men ganska lugn.
Bestämde mig för att ta en friskvårdstimme och slutade tidigare.
Och det inte bara lite...
Måste för övrigt in och ändra mina timmar i teamplan förmodar jag...
Var helt säker på att klockan var 14.30 när jag gick.
Den på kontoret MÅSTE ha varit det!!
Sa hejdå till både kollegor & brukare,
och ingen verkade reagera nämnvärt.

Inte förrän jag kom till HS för att hälsa på pappa insåg jag mitt misstag.
Jag hade gått redan halv 2, en hel timme för tidigt! haha
Och till HS hade jag ju åkt helt jävla förgäves.
Helt sjukt! Pratade med pappa max 25 minuter tidigare och sa att jag skulle komma.
Men när jag väl kommer dit,
så hade han nyss åkt ner på op.
De har opererat in en slang som ska underlätta provtagning, dropp & sånt,
eftersom han är så svårstucken.
Sköterskan sa att det kanske kunde ta en timme eller så,
och att jag skulle vänta / komma tillbaka.
Bad henne bara hälsa honom att jag varit där.
Orka åka fram & tillbaka....

Nu har jag tagit mig ett hett bad & en kall öl.
Glor lite på nätet och gör mig klar för sängen.
Är helt jävla off.

Imorgon bitti står det träning på schemat på morgonen,
sedan skulle det ha varit ett läkarsamtal med pappa, som tydligen blev inställt idag.
Så nu har jag tagit ledig från jobbet helt i jävla onödan.
Fast det kan iofs vara bra. Är ju så trött ändå.
Och imorgon em väntar ett nytt samtal för mig...

Tack & hej
böcklingpastej

Det är så jag känner mig.
All over. Slut.

All energi är som bortblåst.
Huvudet orkar inte med alla tankar.
Kroppen orkar inte med i tempot.
Känner mig död både psykiskt & fysiskt.

Det är maj.
Det är min månad, vår månad.
Min & Stefans.
När vi brukar rymma bort en vecka från allt,
och bara finns till för varandra.
Ge varandra ny ork, ny lust, ny energi...
Hade det funnits en gud,
så hade han sett till att jag vann något på trisslotten jag köpte idag.
Jag vill bort.
JAG MÅSTE BORT!

Det är underbara veckan i maj som vi,
brukar få en välbehövlig paus ifrån allt.
Så blir det ju inte i år,
och jag undrar, verkligen undrar, på allvar,
hur jag ska orka med allt utan denna återhämtnings paus?

Det är den som gett mig kraft & ork att fixa & trixa de senaste åren.
Den som gett mig en liiiten frist ifrån alla måsten.
Och hade gud funnits,
så hade han vetat att det här året,
heeeela det här jävla året hitills har varit en stor prövning för oss alla.
Och att jag hade varit väl förunnad en vecka från allt runtomkring.
Det är vi alla, inte bara jag,
men jag kan ju bara prata för mig själv...

Pappa mår iaf hyffsat bra.
Han rör på sig och har kommit tillbaka till "sin" avdelning.
Men inte ens där vågar jag slappna av och glädjas helt.
Väntar fortfarande på att de ska svepa undan våra ben när vi minst anar det.

Jobbet...
Ja, vad fan ska man säga??
Man jobbar arslet av sig hela dagarna.
Man gör allt för att göra alla nöjda.
Men allt som oftast är det tydligen inte gott nog,
inte tillräckligt mycket, inte tillräckligt bra.
Nån löneförhöjning syns inte till,
men det spelar ingen roll.

Kommunen sparar, och hur hårt jag än jobbar,
hur mycket mer energi jag än lägger ner än många andra,
så ligger jag ändå lägre än dem.
Jag älskar mitt jobb,
men jag skulle gärna vilja bli belönad i lönekuvertet, hellre än
med tomma ord då & då, om vilket bra arbete man utför.
Bara för att man gått en kurs i ledarskap eller nåt...
Eller raka motsatsen annars.
Att man inte gör allt på en gång bara för att nån tycker det.
Fy fan, så less jag blir.



Jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort, jagvill bort, jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort, jagvill bort, jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort, jag vill bort...
Jag måste få komma ifrån!





GE MIG STYRKA!

Röd:
Kärleken till familjen.
Pappa mår efter omständigheterna ganska bra.
Hälsade på honom en sväng tillsammans med alla syskon igår.
Han såg rättså svullen ut i ansiktet & var väl lite medtagen,
men det är överkomligt. Får se hur länge han blir kvar nu,
och hur mycket av smärtan som försvinner.
Mycket eller helt är ju en väldigt hög önskan!

Rödare:
Bröllopet närmar sig med stormsteg.
Börjar till och med känna mig lite nervös...haha..
Det är så mycket som måste klaffa.
Hur ska man hinna med allt?
Fick massa presentkort på Interflora idag.
Till brudbuketten.
Har glott på bilder så ögonen håller på att trilla ur sina hålor.
Men det ordnar sig säkert.
Fick för övrigt en biljett till Peter Lemarc i höst, i present <3

Rödast:
Får nog bli kvällen/natten i Gnesta igår tills idag.
En massa genomtrevliga sossar samlade,
massa öl, en utsökt 25-åring & en god cigarr,
Internationalen på högsta volym på karaoke,
Mer rött än så går det knappast att få det ;-)


Nu är jag lagom sliten och ska nog lägga mig & kela med kudden.
Kanske tänka över en del dumheter...
Jaja, man lever bara en gång,
och det är här och nu!

Upp till kamp emot kvalen.
Sista striden det är,
ty Internationalen
till alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvalen.
Sista striden det är,
ty Internationalen
åt alla lycka bär.