ODEN
Sådärja...
Nu har jag skapat mig en blogg iaf.
Har saknat att skriva,även om orden inte riktigt funnits där.
Men nu känner jag att det är dags...eller nåt.
Har ungefär 100 funderingar som snubblar på varandra uppe i knoppen.
Mest av allt handlar de just nu om min underbara första lilla "bebis".
Min svarthåriga,lite lagom dementa 15-åring, vars tid är räknad.
På fredag kl 14.20 ska jag nämligen hjälpa honom till katthimlen.
Mitt hjärta gråter och min mage håller på att fräta sönder.
Men jag har inget val.
Han håller på att förgiftas inifrån, dör lite för var dag.
Dricker och dricker, utan att kunna släcka sin törst.
Äter och kräks snart därefter.
Jamar och lider när han kissar,för han hinner ju inte alltid till lådan.
Tittar på mig med sorg i blicken...
Ungefär som "Men hjälp mig då!!"
Och jag ska hjälpa honom. Jag vet bara inte hur jag ska klara av det.
Jag vet att det är det bästa jag kan göra för honom.
Jag kan förlänga hans liv med någon månad,med hjälp av tabletter.
Men som veterinären sa, "Det är mera för din skull som du får receptet"
Jag kan inte vara så förbannat ego. Även om jag vill. För min skull.
Men jag kan inte tänka på mig själv nu.
För hans skull måste jag göra det som är bäst för honom.
Jag vet bara inte vart jag ska få styrkan ifrån??
Paniken växer sig allt starkare.
Jag har flera vänner som har erbjudit sig att följa med.
Men jag tror inte att jag fixar det heller.
Måste nog klara av det själv.
Han är min bebis,min första gosiga lilla kisse.
Han var så liten när han kom till mig.
Min syster hittade honom i skogen och vi hämtade hem honom.
Han hade precis öppnat sina små blåa ögon och såg dimmigt in i världen.
De första veckorna matade jag honom med modersmjölkersättning,
med en liten pipett, punktligt var fjärde timma.
Han har tröstat mig, värmt mig, hållit mig sällskap, gosat med mig.
Gjort allt för mig. Allt jag inte kunnat säga till nån annan har han fått lyssna på.
Hade jag samlat alla mina tårar som han fått tagit emot under åren,
så skulle nog både han och jag kunnat drunkna.
Allt har han tagit emot och lyssnat på, evigt kurrande, evigt förstående.
Fan, Fan, Fan!!!
Han skulle ju bli lastgammal och få somna in,tryggt och stilla härhemma!!!
Orättvisa liv!
Nu har jag skapat mig en blogg iaf.
Har saknat att skriva,även om orden inte riktigt funnits där.
Men nu känner jag att det är dags...eller nåt.
Har ungefär 100 funderingar som snubblar på varandra uppe i knoppen.
Mest av allt handlar de just nu om min underbara första lilla "bebis".
Min svarthåriga,lite lagom dementa 15-åring, vars tid är räknad.
På fredag kl 14.20 ska jag nämligen hjälpa honom till katthimlen.
Mitt hjärta gråter och min mage håller på att fräta sönder.
Men jag har inget val.
Han håller på att förgiftas inifrån, dör lite för var dag.
Dricker och dricker, utan att kunna släcka sin törst.
Äter och kräks snart därefter.
Jamar och lider när han kissar,för han hinner ju inte alltid till lådan.
Tittar på mig med sorg i blicken...
Ungefär som "Men hjälp mig då!!"
Och jag ska hjälpa honom. Jag vet bara inte hur jag ska klara av det.
Jag vet att det är det bästa jag kan göra för honom.
Jag kan förlänga hans liv med någon månad,med hjälp av tabletter.
Men som veterinären sa, "Det är mera för din skull som du får receptet"
Jag kan inte vara så förbannat ego. Även om jag vill. För min skull.
Men jag kan inte tänka på mig själv nu.
För hans skull måste jag göra det som är bäst för honom.
Jag vet bara inte vart jag ska få styrkan ifrån??
Paniken växer sig allt starkare.
Jag har flera vänner som har erbjudit sig att följa med.
Men jag tror inte att jag fixar det heller.
Måste nog klara av det själv.
Han är min bebis,min första gosiga lilla kisse.
Han var så liten när han kom till mig.
Min syster hittade honom i skogen och vi hämtade hem honom.
Han hade precis öppnat sina små blåa ögon och såg dimmigt in i världen.
De första veckorna matade jag honom med modersmjölkersättning,
med en liten pipett, punktligt var fjärde timma.
Han har tröstat mig, värmt mig, hållit mig sällskap, gosat med mig.
Gjort allt för mig. Allt jag inte kunnat säga till nån annan har han fått lyssna på.
Hade jag samlat alla mina tårar som han fått tagit emot under åren,
så skulle nog både han och jag kunnat drunkna.
Allt har han tagit emot och lyssnat på, evigt kurrande, evigt förstående.
Fan, Fan, Fan!!!
Han skulle ju bli lastgammal och få somna in,tryggt och stilla härhemma!!!
Orättvisa liv!
Kommentarer
Postat av: Paula
Jag beklagar verkligen! Det finns inget värre än att behöva ta det svåra beslutet om att avsluta ett kärt djurs liv! Man har varit med om det många gånger och man väner sig aldrig! Tusen kramar!
Trackback
