caes

Ikväll pratade vi med barnen om Oden.
Felicia började,som väntat kanske, att storgråta.
Försökte förklara att det är det bästa för honom,
även om det är hur jobbigt som helst för oss andra.
Men hur lätt är det att förklara sånt egentligen??
Jag känner ju precis som hon.

Tova tog det hela mycket lättare.
När vi sa att veterinären hade sagt att han är jättesjuk,
så mer eller mindre konstaterade hon "Då måste vi väl avliva honom då?"

Tänk om man kunde ta det så...
Fast jag tror nog att det kommer att kännas lite jobbigare för henne sen,
när det väl börjar sjunka in.
Hon var lite spakare och lugnare resten av kvällen...

Felicia hade Oden inne hos sig en stund nu när hon skulle sova.
Han brukar ligga hos henne nästan varje kväll.
Men hon grät mest hela tiden. Sen kom hon ut och lämnade honom.
Sa bara "Jag gråter bara om han är hos mig"....stackars lilla skruttan...
Gråten har dock avtagit nu och övergått till snyftningar.

Jag har iaf bestämt mig för att aldrig mer skaffa något djur.
Vi har Herman kvar,
men när hans tid är kommen så är det nog.
Varför tänker man inte på dessa stunder när man står där
och väljer ut ett litet knyte???
Jaja....tar jag mig bara igenom fredagen så dröjer det många år tills nästa gång...
hoppas jag åtminstone!!

Hur ska jag klara av detta???

Ge mig styrka någon!!!