caes

När livet känns som om det går i slowmotion,
då är man riktigt slut.
Får skriva om nästan varje ord jag skriver just nu,
för hjärnan verkar arbeta mycket snabbare än mina fingrar.
Orden blir rätt obegripliga då.

Sitter här, nyduschad, med en kopp pepparmyntste framför mig.
Så fort jag fått ner några rader och hällt i mig min mugg så ska jag släpa mig i säng är det tänkt.
Alla dagens sysslor är väl ändå, i princip avklarade.
Städat har det inte blivit,
men jobb, öppet hus från 4-halv sju och efter det hämtning och lämning till scouterna.
Nu är jag inte längre i bruk.
Känner mig som en tillplattad returburk.
"panta, panta,panta meeera"

Hur fan i hela helvetet är det tänkt att man ska klara av det här i 2 veckor och fortfarande klara av att arbeta?
Mina arbetskamrater ser redan lite skeptiska ut och undrar om jag inte ska sjukskriva mig redan från nästa vecka.
*skrattar gott* De är nog lite rädda för att humöret inte ska kunna hållas i schack...

Hade tappat 1,4 kg imorse,
så nu är jag uppe i 2.3kg på 2 dagar.
Endast vätska, jag vet, men iaf.
Blir nog mindre nedgång imorrn,
för jag glömde en sån där delikat latteförpackning och åt riktig mat i skolan.
Tog dock mest rårivna morötter.
Så himla mycket kalorier kan det väl inte finnas i såna?
Jag hade det att välja på eller svimma kändes det som.

Orkar inte sitta här någe mer,
isåfall måste jag hämta både klädnypor, tandpetare och tejp för att hålla ögonlocken uppe.
Känns som sängen är ett väldigt bra alternativ då!
Jag ber till de icke existerande gudarna om en god natts sömn.
Nåt kan jag väl ändå vara värd??

Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll