caes

Jag känner mig tom, trött, ledsen, slut, utlämnad, sviken, besviken...

Egentligen har jag ingen anledning att försvara mig, eller förklara mig, men jag gör ett försök.

Jag har ju faktiskt inte nämnt vad som väntar mig framöver,inte här i bloggen iaf.
Tyckte att jag kunde behålla det för mig själv, och prata med dem runtomkring mig.
Om Stefan läser det här kommer han att skaka på huvudet och tycka att jag är helt dum i huvudet som lämnar ut mig såhär i en blogg som alla kan läsa.
Å andra sidan så har jag ju inte lika många besökare som blondinbella,så jag förblir nog rätt anonym ändå...

Som alla har kunnat läsa bland mina kommentarer så är jag ju en fet besserwisser.
Med en förbannat jobbig ryggvärk allt som oftast.
Jag har knaprat piller mot den, gått på sjukgymnastik, tränat,gått ner i vikt i omgångar, 17 kg som mest, och alltid gått upp alla kilona igen, trots fortsatt träning.
När jag återigen sökte läkare för värken igen, i augusti, så frågade HAN mig om jag någonsin funderat på kirurgi mot övervikten,eftersom en viktnedgång kan förenkla träning mm så att ryggen kan bli bättre.
Jag sa att klart man har funderat, det har väl alla som är överviktiga, men jag trodde inte att jag kanske kvalificerade mig inom viktgruppen, (även om man själv alltid anser att man är störst i världen). Jag fick väga mig och enligt BMI,som är det dom går efter, så var jag iaf tillräckligt fet. Det resulterade i att han skickade iväg en remiss till överviktsenheten på HS.

Därifrån hörde jag inget på ett par månader, förrän jag ringde och började fråga om det hände nåt alls.
Då fick jag en kallelse till en föreläsning om kirurgi och alternativa behandlingsmetoder.
Kan säga att den var ganska innehållsrik i sig, och att jag då faktiskt bestämde mig för att kirurgi var mitt alternativ.
Efter det har det varit ganska tyst från sjukhuset. Ringde och kollade igen förra veckan och fick reda på att de hade skickat vidare mina papper till ett annat sjukhus med mindre kötid. Samma dag blev jag uppringd av en kirurg från det sjukhuset. Vi pratade lite och kom fram till att han ska skicka en kallelse så att jag får komma dit på besök inför operationen. För mig känns det här naturligtvis jävligt skönt, och jag trodde att andra kunde glädjas med mig, i synnerhet mina närmsta. Där hade jag tydligen fel.

Jag vet inte vad felet är bara. Är det verkligen så fel att tänka på sig själv? Att göra nåt man mår bra av? Att kanske få slippa ifrån värken? Att kanske få må bra i mitt förhållande?
För mitt privatliv har varit skit ett bra tag, mycket för att jag inte trivs med mig själv.
Är det fel så att göra nåt åt det då? Jag gör det ju för mig, inte för nån annan.
Jag vet inte om jag ska strunta i operationen för att glädja andra?
Jag kan ju gå ner i vikt ändå, eller?
Det finns 2 andra sätt som jag inte har provat än, jag kanske ska göra det först??
Det första är att börja spy upp allt jag äter. Just den känns sisådär eftersom jag verkligen hatar att spy.
Det andra sättet är att göra som vissa andra, typ börja supa som ett svin och käka nån köttbulle i veckan.
Det skulle jag nästan klara tror jag, öl är gott och köttbullar brukar kunna slinka ner.
Problemet då blir ju bara att det är svårt att klara ett heltidsjobb samtidigt.
Med alla jävla alkolås på våra arbetsbilar, så skulle det ju komma fram rättså fort.
Arbetslös alkis, men smal.....nja....tror inte att min rygg skulle tycka att det var en bättre lösning....sorry....

Så jag kommer att genomföra operationen, oavsett om andra missunnar mig den.
De får väl hoppas på att jag dör på operationsbordet så slipper de reta sig på mig sen...