caes

Vill bara försvinna och inte återkomma förrän allt är bra igen.

Pappa är på sjukhuset, igen.
Han & jag skulle bara till vårdcentralen och lämna prover idag.
En snabb och nästintill smärtfri väg, tur & retur på en halvtimme, som mest.
Men det blev inte så.

Han hade grymt ont i nacken innan vi åkte hemifrån.
Han fick smärtstillande och vi åkte iväg.
Väl efter provtagningen så orkade han inte mer.
Blev likblek och orkade inte stå upprätt.
Fick tag på en brits som han fick lägga sig på.
Hade 91/63,  i blodtryck,en kvart efter han höll på att rasa.

Låg i över en timme med huvudet en aning neråt,
men fortfarande ville inte trycket stiga.
Han som lidigt av för högt blodtryck i åratal.
När ambulansen hämtade honom hade det hunnit stiga till 101/73,
men såsom färgen försvann i ansiktet på honom när han försökte resa sig,
så antar jag att det sjönk rejält igen.
Madde följde med i ambulansen,
själv åkte jag till tokbotaren.

Kändes väl aningens sjukt att sätta sig själv först och verkligen åka dit,
men jag tror att det kanske var bra ändå. Kanske.
Det är svårt och jobbigt att försöka öppna sig för nån man inte känner.
Fan, jag kan ju inte ens prata med Stefan om hur jag innerst inne mår eller känner mig.
Jag är van att klara mig själv, på ett eller annat sätt.
Fast vi kom fram till att jag ska ta fram ett par ord/känslor som jag kan sätta namn på.
Det negativa ska tänkas i färger jag förknippar med ordet, och de färger jag gillar minst antar jag.
För det positiva ska tänkas i färgen som jag gillar mest....
Haha, tanken blir befängd, om jag ska tänka allt positivt i svart!!!
Känns som det krockar nånstans på vägen??
Allt det här låter säkert knasigt, men jag förstår hur han menar.

Men jag har funderat på det där med färgerna lite.
Ska nog välja musik istället.
Musik passar till allt,precis som svart visserligen...., men det känns bredare.
Då kan jag välja låtar efter humör, glad, ledsen, arg, vansinnig, bedrövad,
you name it..
Efter att ha rensat och gått igenom lite med honom i över en timma,
så åkte jag vidare till sjukan, pappa & Madde.

De var fortfarande kvar på akuten när jag kom,
men han flyttades strax därefter till en avdelning.
Pappa har nu varit i alla korridorer utom I...

Han är så ledsen. Bedrövad. Så trött. Så smärtfylld. Så uppgiven.
Det känns som om livet rinner ur honom, alltför snabbt, alltför allt.
Jag vet inte hur länge jag orkar med det här.
Hur länge orkar han??
Hur i hela friden ska man klara av att peppa någon, när man vet,
att han vet, att det här inte bådar gott?

Mycket sladder som vanligt.
Idag, liksom många andra dagar skyller jag på, hör och häpna, trötthet!
Men jag är trött nu.
Inifrån och ut.

Fan, Fan , Fan








Lie to me