caes

Har så många tankar som flyger och far.
Vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Allt känns bara skit, rent ut sagt.

Pappa mår skit.
Är på sjukhuset igen.
Såg så liten och ömklig ut idag.
Likblek och tröstlös blick.
Det gör ont, och det gör mig rädd.
Vad händer om han mister hoppet??
Vågar och vill inte tänka tanken,
men likt förbannat återkommer den, gång på gång...

Allt som händer runtomkring,
jag orkar inte, hinner inte med.
Sover sämre än sämst, trots dessa jävla piller.
Vet inte längre när det passar sig att vara glad eller ledsen.
För det finns ju faktiskt saker som ÄR positiva.

Som att prästen är bokad.
Vi ska träffa honom den 21a och gå igenom alla saker.
Det borde ge ett glädjerus bara det,
men det enda jag orkar känna är en stilla tacksamhet.
För att åtminståne nåt går åt rätt håll.

Allt det här ger mig....jag vad fan vet jag. Ångest?
Någonting äter upp mig inifrån.
Jag vill skrika rakt ut, men så funkar ju inte livet...
Jag gör allt för att det ska flyta på som vanligt,
men det känns inte som att jag räcker hela vägen fram.
Det känns som att jag kvävs, eller drunknar.
Vilket som, det kvittar, för det är en otrevlig känsla ändå.

En annan positiv sak finns ju oxå.
Stefan klarade körkortet idag =)
Skrev provet igår och körde upp idag.
Underbart!
Enda kruxet är att jag numer måste dela med mig av min pärla...

Har så mycket att säga, så mycket jag skulle vilja få ur mig.
Som jag borde få ur mig.
Men jag vet inte om det är så lämpligt här,
så jag får svälja ner det, som vanligt...

Jag tror inte på någonting jag hör
Jag tror inte på någonting jag läser
Jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro