caes

Det har redan gått en månad sen det mardrömslika telefonsamtalet från bror. Att vara i paradiset och få ett sånt samtal, som är så långt ifrån verkligheten, när man är helt utan makt att göra något, det är en hemsk och obeskrivlig känsla. Sitter uppe i hans lägenhet nu. Har städat den. Känns så märkligt att göra det utan att få skälla på honom. Att han måste ta hand om sig, att han måste hålla ordning omkring sig. Det är ju så det har varit de senaste åren. Och jag saknar det. Saknar det nåt grymt jävla mycket. Hur fan tar man sig vidare? När man inte ens har förstått att det är verklighet? Det finns så mycket inom mig som måste komma ut. Jag vet bara inte hur. När kommer smällen? Måste träffa honom en sista gång. Fick ju inte chansen innan. Jag vet bara inte om jag fixar det. Så många motstridiga känslor. Känner mig som en välsorterad verktygslåda, som nån släppt nedför ett stup. Det sorterade finns inte längre...