caes

Hälsade på dig ikväll.
Det gör så ont att veta att du ligger därnere, i det mörka och kalla.
Jag hoppas att alla våra minnen och hälsningar håller dig varm och trygg.

Begravningen var så oerhört vacker...kan man säga så?
Prästen pratade så fint om dig, pappa.
Han hade nog lyckats komma ihåg allt vi berättade för honom om dig.
Och han berättade det vidare på det finaste lilla vis jag kan tänka mig.
Det kändes bra,
även om hjärtat höll på att brista.

Jag vet inte, pappa,
men jag tror att jag börjar få in i huvudet nu,
att du inte längre finns, på riktigt.
Det är tungt, och det är jobbigt.
Jag tänker på dig varje dag, varje kväll och natt.
Vill så gärna ha möjligheten att få åka till åtminstone HS,
bara för att se dig, ta en fika, prata bort lite tid.

Men nu går det ju inte längre.
Det slog mig hårt och obevekligt när jag stod vid din grav ikväll.
Jag är glad att du vilar på en sån vackert plats.
Det gör att jag iallafall kan åka och hälsa på dig på nåt sätt ändå.

Jag kommer snart och hälsar på dig igen, pappa.
På lördag är det din födelsedag.
Det känns orättvist att bara vi ska kunna fira dig.
Du skulle ju ha varit med!

Jag blir så jävla arg,
på dig, på mig själv, på den där vidriga sjukdomen, på sjukhuset.
Det var inte såhär det skulle vara, inte såhär det skulle bli!
Samtidigt....Jag vet inte..

Du lämnade oss för tidigt, av oförklarliga skäl.
Var det för att slippa smärtan?
Var det du som gav upp?
Var det dom som inte gjorde sitt jobb?

Tänk om man bara kunde få svar på alla sina frågor...

Jag älskar dig pappa!

Nångång ses vi igen,
det är jag helt säker på! <3 <3 <3