caes

Efter 2 sömnpiller och 2 timmars vridande i sängen,
utan tillstymmelse till att sömnen ska infinna sig,
så är det ju bara att ge upp, kliva upp.
Jag vet inte längre om jag ska skratta, gråta eller slå mig till sömns.
Hur länge kan en kropp orka utan sömn?

Blir ledsen och orolig.
Det är så, såå mycket jag jag ska klara av den här veckan.
Hur länge pallar psyket?
Kommer jag snart att sitta inlåst, med en "krama-mig-själv-tröja",
som enda sällskap i ett litet vitt rum?
Inte undra på att magen inte alls fungerar som den ska...

Snart är begravningsdagen här,
dagarna går i samma fart som en totalt ödeläggande tromb.
Jag vill inte...jag VILL INTE!
Kan jag inte bara få vakna nu?

Jag ska ta farväl av pappa om någon dag.
Min söta rara lilla far.
Hur mycket kan han ha förändrats?
Jag hoppas att han ser smärtfri och rofylld ut.
Ååh,...jag önskar att man kunde få en bekräftelse på att han har det bra nu.
Älskade lilla pappa!

Jag hoppas så innerligt,
att han vet hur mycket jag hade velat vara där med honom.
Hur högt jag önskar att jag hade fått suttit där,
med hans hand i min, hela den långa natten.
Att jag hade kunnat ge honom all styrka i hela världen.
Att jag hade kunnat ge honom trygghet.
Älskade lilla pappa...
Jag hoppas att du inte var rädd!

Jag hoppas att nån stod där på andra sidan,
och tog emot dig med kärleksfulla armar.
Jag hoppas att du har funnit all den lycka du inte hann hitta här.






Ge mej nåden att få gråta
Som ett barn
Att få falla stumt och mjukt
Och jag ska aldrig, aldrig mera, vara modlös
Jag har varit där förut