caes

Ännu en soluppgång har bevittnats.
Tur att de är vackra,
hur skulle man annars stå ut?

Är så jävla trött så jag ruttnar.
Men lägger jag mig i sängen,
så verkar det gå över...så jävla sjukt!

Skönt att klockan börjar bli så mycket.
Snart ska Stefan upp, och då kan man börja "leva" igen.
Det är så otroligt trist att bara sitta och glo såhär.

Spelsidorna är döda, FB är dött, till och med Aftonbladet känns det som.
Vad gör alla andra människor som inte kan sova?
För jag lär ju knappast vara den enda som är vaken dygnet runt??

Det är trist att blogga oxå.
Det enda jag gör är ju klagar.
Men det är väl oxå det enda jag orkar göra den härtiden på dygnet.
Måste ju spara på de få krafter jag har kvar,
så att man orkar ta sig genom den kommande dagen.

Idag ska jag ringa det jobbiga samtalet, till begravningsbyrån.
Tiden har sprungit iväg, och snart är det försent för det jag måste göra.
Hjärtat slår så hårt att det gör ont vid bara tanken.
Det känns som om nån håller en spikpistol emot det,
att nån trycker av vid varje slag.

Men gör jag inte det här nu,
så kommer jag ju aldrig att kunna göra det.
Och då kommer jag att förakta min feghet för resten av livet.
Kanske kroppen oxå kan komma till ro sen?

Time will tell....