caes

Fy faaaaaaaaaan.
Hade skrivit massor och allt försvann??

Orkar inte börja om.
Slutsatsen av den här dagen, blir iallafall att jag hade kunnat varit utan den.

Läkarsamtal. Som bekräftar alla nattsvarta tankar man haft.
Vi som ställer frågor, och en väldigt tyst pappa.
En enda fråga ställde han under samtalet.
"-Hur lång tid har jag kvar innan jag är död?"

Doktorn svarade naturligtvis inte på den frågan.
Och en annan som nästan sväljer tungan i sambad med hans fråga,
försöker med alla medel muntra upp, vara positiv, försöker peppa.
Inte en alldeles lätt uppgift.

Han kan iaf åka hem på perm.
Eftersom vi idag tog hem katten hans, Sixten, så bestämde vi att han efter ett kort besök hemma,
skulle käka middag här.
Om han orkar och vill så ska han sova över.
Men det är helt och hållet upp till honom och hur han känner.
Men jag hoppas någonstans inom mig, grymt mycket, att han vill.
3 veckor på sjukhus kräver ett litet avhopp.
Och snart väntar en för jävlig tid. För oss alla. Men mest för pappa.

Minnen....
Vi satt och pratade om mitt tidigare inlägg.
Syster nämnde en sak som vi skrattade gott åt, och som jag aldrig skrev.

Vi hade ju vår underbara Betty en otroligt mysig schäfer.
Hon älskade att få springa fritt i skogen när vi plockade svamp.
Bara hon såg träden så blev hon knasig och ylade som en galning.
Till slut behövde man bara viska "ska vi till skooooogen" till henne,
så lät hon som en hel vargstam.
Jättekul för oss, men fan så jobbigt för farsan som körde...hehe...
"faaans, faaans, jävlars, jävlars helvetees jävlars helvete......perkele".... typ

En annan grej....
Jag & Eva delade ju rum. Och i synnerhet Eva, hade som sport att jävlas med mig.
En gång hade vi fått såna där häftiga moderna lampor, som satt fast i själva foten, på väggen,
med en magnet. Eva drog i min så att den slog i väggen, och lampan gick ju såklart.
Jag grinade som en gris, vilket resulterade i att pappa helt sonika kom in och dunkade in hennes
lampa i väggen så den oxå gick. Svart blev det, och jag slutade grina.

Eller som när vi tjafsade som mest.
Då kunde han ta en stol eller pall och sätta sig inne i vårt rum.
Bara för att vara extra "farlig" så satt han och slog mattpiskaren demonstrativt i handen.
Vi höll förvisso käft förutom när fnittret bröt igenom.....
Extra kul var det ju såklart om nån sov över....

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen just nu.
Tankarna rusar i huvudet. Hjärnan går på helspänn.
Vad ska vi göra...vad ska vi göra...vad ska vi göra...vad ska vi göra...vad ska vi göra...


Bajs & lite till

Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns