Mer minnen...
Jag skyller på att jag skriver på en laptop,
med tanke på att det var en eller annan bokstav som saknades i förra inlägget.
Men jag återgår till minnen.
Min syster skrev " du skriver så vackert" typ...
orkar inte citera helt...ni får väl läsa själva...
Men bara de små, små orden, fick hela ögonen att svämma över.
Jag känner mig såklart både stolt och glad, om nån nu kan läsa det jag skrivit som något...bra?
Själv svämmar jag över i något jag inte kan tyda,glädje? Sorg?
Jag var väldigt tveksam innan jag publicerade inlägget.
Lämnar jag ut mig för mycket?
Min far?
Mina syskon?
Mitt liv?
Fast jag tror inte det. De närmsta vet vad det handlar om,
och resten av er får väl fortsätta luska.
Jag känner bara nu,
hur mina tårar rinner nedför mina kinder,
som ett dyrt amaronevin.
Jag gråter väldigt sällan,
åtminstånde av sorg och nedstämdhet.
Och jag gör det då i min ensamhet.
Inte ens min älskade Stefan får ta del av dessa ömtåliga stunder.
Jag är stark.
Jag kan. Jag orkar. Jag fixar. Alltid.
Det finns inte på världskartan att jag skulle missa.
Men nu har kanten rämnat.
Och jag var inte informerad.
Det känns som om jag kört rakt ut över ett stup,
förvissad om att skyddsnätet fanns,
men så snodde nån det,
rakt framför mina ögon på väg rakt ner.
Ja,...panik beskriver väl den känslan bäst...
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Om jag hade lite kraft kvar att ge dig
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Så var den till dig
Kommentarer
Postat av: Jessica
Man behöver inte alltid vara stark.
Folk förväntar sig inte att man ska klara av att stå upp vad som än händer.
Dina nära finns där för dig <3
Ta hand om dig för en stund och se efter vad du behöver just nu!
Trackback