caes

Jaaa....vad säger man?

Idag kom det obehagliga besked från sjukhuset.
Nu är det tydligen bekräftat att det är en tumör i hans nacke.
Och den är inte godartad heller.
Jag skulle just nu kunna skriva en massa fula ord,
men känner att det inte riktigt passar sig.

Pratade med pappa förut.
Det lät som om luften gått ur honom.
Han är ju så tapper, försöker låta starkare än han är,
men jag känner honom alltför väl.
Och vem kan klandra honom?
Jag känner nog precis samma sak som han gör just nu,
även om det inte har drabbat mig personligen. Än.

Imorgon ska vi åka och hälsa på honom.
Förhoppninsvis får vi träffa en doktor också.
Någon som kan tala om vad det här innebär.
Någon som har Rätten att göra det.
För sköterskorna får ju inte.

Många minen passerar i mitt huvud jut nu.
Både fina och kanske mindre smickrande.

Pappas gamla bilar,
hur förbannad han kunde vara när de inte funkade.
Allt mekande,
Och alla "faans faans jävlars perkele"

Pappa som tomte, i synnerhet på västeråsvägen.
Richard, bara 3 år gammal, känner igen honom direkt.
Inte i utstyrseln, men på handskarna. *ler lite*

Pappa, när han bankar på sidan av vår svartvita tv,
bara för att få fram en bild, på dalhemsvägen.
Fungerade för övrigt helt okej...

Pappa,.....när han bankar på min sovrumsdörr galet förbannad,
på hålvägen.
Visst är det det minnet du tänker på ibland Linda?
Du, jag, Stefan & Tobbe... unga och nyfikna på livet...

Pappa,..när han som den enda människa på denna jord,
kunde få mig att fatta det här med matematik.
Med sina uråldriga uträkningar så förstod jag allt.
Det var knappt så lärarna förstod vad jag pysslade med,
men svaren blev iaf rätt.

Pappa... Kommer du ihåg när du bara försvann?
Jag har aldrig varit så rädd och ledsen som då.
Ansvaret lämnades över på mig.
Ja skulle vara stor och stark. Fixa & joxa.
Då pappa, då var jag så jävla arg på dig,
så då hade jag nog kunnat slå ihjäl dig med mina bara händer.


Som sagt....många minnen finns det.
Många har återberättats för mig.
Från tiden innan jag fanns eller ens var påtänkt.
Men jag har svårt att tro på allt. Faktiskt....

Och jag har tänkt ut många öden för dig genom åren pappa.
Men inget så jävligt som det här.
Jag hoppas och ber att allt går att ordna.
På nåt sätt. På bästa sätt.
För jag orkar inte,
Jag vill inte vara med om det här.

2010 skulle bli ett bra år.
Med en massa kärlek och lycka.
Nu känns det som om det kommer att bli ett jobbigt år,
fyllt av kärlek, rädsla, smärta och sorg.

Ja, jag har druckit 1 glas vin.
Ja, jag är väl kanske jävligt sentimental.
Men vad fan,
någon slog undan våra ben idag, hårt och utan medkänsla.

Jag har alltid sagt det,
och jag kan bara upprepa det.

Det finns ingen gud.


                                                         

De tog mig till en plats där inget växte
Till en plats där bara skuggorna i dammet hade tid
De tog mig till en sal, ett solblekt sjukhus
Där alla dörrar var så tunga att de inte krävde lås

De ledde mig förbi rader av stärkta sängar
Där våra steg ska eka länge efter att vi alla gått ur tiden
De skriver ditt namn just när regnet träffar fönstren
Och en ond vind skakar träden, tamburin shakers av döda löv