caes

Jag borde vara en av de lyckligaste just nu.
Hämtade ringarna i fredags,
helt underbart fina.
Glodde runt i lite butiker med bröllopskläder,
och har nog garanterat hittat min klänning.

Fick åka "hem" till E-tuna....okej då...Stora Sundby, och Folkesta, med barnen och bara softa.
Äta god mat hela helgen och bara njuta av underbara människor.
Har planerat inbjudningskort och allt möjligt.

Syrrans operation gick som smort,
och hon fick komma hem i lördags.
Älskar dig =)

Låter ju jävligt bra, inte sant??

Men varför kan då inte livet bara få vara perfekt då?

I fredags eftermiddag åkte pappa in till HS.
Hade lite ont i nacken.
Vi trodde mest att han sträckt sig eller nåt,
iaf att det inte var så allvarligt.

På lördagen ringer lillebror och berättar att pappa har en fraktur i ena nackkotan.
Låter ju inte så himla bra,
men de tar ju hand om honom,
och man antar att det förmodligen är rättså lugnt ändå.

Imorse ringer lillebror igen.
Pappa har inte bara 1 fraktur, utan 2!
Men det är inte ens det värsta.
De har tydligen hittat nån jävla tumör däremellan.
Förmodligen, lät det som iaf,
är det den som orsakat frakturerna.
Imorgon väntar en magnetröntgen,
och efter det får vi väl veta mer.

Jag har tänkt många arga tankar om min far genom åren.
Och han har väl långt ifrån varit världens allra bästa farsa.
Men han har redan fått gå igenom så mycket skit.
Han förtjänar inte det här.
Det gör han bara inte.

Vill bara försvinna just nu....