caes

Det är så jag känner mig just nu, och det ger mig feta vibbar om att vara så där äckligt Egocentrisk, och det är en av de få egenskaper som jag verkligen kan avsky hos alla andra. Och då är det egentligen inte ens för min egen skull. Eller, jo, lite kanske. Pappa mår skit och lite till. Men det enda jag har kraft att göra just nu, är att hänvisa till bröllopet. Och när jag nu börjar tänka på det gör det ont inom hela mig. Jag vet att han inte vill utebli, men kanske måste, och jag har lovat honom att inte ställa in, vad som än händer. Och det får mig tyvärr, att tänka på andra "närstående" som jag har hade kunnat klara mig utan. Nån som aldrig har lyft ett finger för att hjälpa mig. Varför ska hon komma och hyckla. När nån annan hellre hade kommit för att den verkligen menar nåt med det? Jag fattar inget av livet längre. Jag var så nära till tårar på jobbet idag. Minst 2 ggr. Först av en brukare, där jag inte kan gå in på detaljer. Men sedan även av chefen. Hon sa nåt som jag inte ens reflekterat över. Att jag på möhippan hade levt upp och varit den jag var förut. Innan alla tråkigheter. Det är ju sån jag vill vara, och det är sån jag alltid varit. Behöver komma tillbaka dit. Kan säga att med den inlevelsen hon berättade detta, så fick jag blinka i 180. Varför är jag inte sån nu? Självföraktet ligger nära nu. Fy fan