caes

Trött på att inte kunna sova, på mitt jobb, på alla måsten, men mest av allt trött på pappas jävla sjukdom och alla dessa förbannade bakslag som sveper en över kanten gång på gång!!!

Sova: Funkar fortfarande skitdåligt. Under "semesterveckan" preppade jag mig med lite extra sovpiller. Sov förvisso några fler timmar, men fortfarande långt ifrån bra. Känner mig slutkörd in i benmärgen.
Och veckan som varit, sen jag började jobba igen har varit värre än värst. Har sovit allt som allt 5 timmar sedan i söndags natt. Verkligen underbart!!!

Jobbet: Kommer tillbaka till jobbet, inte pigg och full av energi kanske, men glad att vara tillbaka. Men glädjen försvann minst sagt fortare än Clabbe kan säga "hur mår du", på sitt snabbaste sätt.
Får ta hand o tvätten till en av "mina" brukare. Just den grejen är ju inget problem. Men när jag kommer in till henne och ser BERGET med kläder, ja, då försvann fanimej all min arbetsgladje. Jag har alltså varit ledig i 9 dagar. Under dessa 9 dagar så har hon haft tvättstugan minst 3 gånger. Tror ni att de har orkat bemöda sig med att följa henne till tvättstugan 1 endaste jävla gång??? Hon har renbäddning av sängen 1 gång i veckan...tror ni att det fanns några skitiga sängkläder i tvätten??????
Man blir ju bara sååååååååååååååååååååååå jääääääääääääääävla less!

Hon är inte en person som vägrar eller gnäller. Hon hjälper gladeligen till att fixa med tvätt och renbäddning. De har förmodligen inte ens hjälpt henne med att påminna om att städa 2 ggr i veckan heller. Duschat har hon ju, OTROLIGT NOG, fått göra eftersom det fanns ombyten i tvätten för hela den tiden jag varit borta, det brukar annars vara standard att jag får göra det när jag kommer, fast jag jobbar kväll..för hon "vägrar"??  Inte en endaste av mina kolleger orkar fan joobba på riktigt. Enda gången de låtsas göra något vettigt och inte hänger framför datorn eller i telefonen är när chefen är nere hos oss. Näe, då springer de runt som små ihärdiga råttor och ska visa hur jäävla bra just DE är på att jobba. Sen har de mage att klaga på andra? Näe, fyyyyy faaaaan, vad irriterad jag blir!!!

Det gjorde inte humöret bättre igår,
när man själv fick springa runt som ett skållat ollon medans de andra 2 satt och gjorde nada på kontoret.
Drämde in disken och frågade spydigt om det gjorde nåt om jag gick och tog en cigg. Jag sket förvisso i att vänta på ett svar och gick iaf...
Usch...känner hur ilskan, irritationen och frustrationen börjar bubbla i mig igen..mäste fan ta ett snack med bossen tror jag. Orkar inte ha det såhär iaf, inte när jag inte får betalt för det!

Måsten: Jaa...bröllopet närmar sig med fetkliv. Dagarna går alldeles för fort! Fast ändå...det känns som om vi har läget rättså bra under kontroll ändå =) Hoppas jag...

Pappas sjukdom: Tar mig in vidare på gårdagen... När jag precis  hade samlat mig för att kunna gå in till mina kollegor igen så ringer min far.
Det enda jag från början hör i luren är en så hjärtskärande gråt, så att mitt hjärta nästan stannar.
Han är ledsen, rädd och lämnad helt ensam efter ett besked om att den där jävla förbannade cancern har spridit sig igen. Han känner sig dödsdömd och ber oss alla barn att komma för ett sista farväl. Jag försöker lugna honom, medans jag själv bryter ihop, och jag kan lova er, att det är en jävligt svår uppgift....
Lovar att komma så fort jag kan, säger att jag älskar honom och att vi måste fixa det här på nåt sätt, och sen lägger vi på. Sen bröt jag ihop ordentligt. Tårar rann, andnöd och en kropp som kändes som den skulle skaka sönder. Vad i helvete gör man liksom? Kan han inte bara få liiiiiite jävla lugn och ro nån endaste jävla gång??

Chefen kom in och pratade lite med mig. Sa att hon skulle skjutsa mig dit på en gång om jag ville, att jag åtminstånde skulle gå hem.Att jag skulle vara ledig imorrn (läs idag) Hon var gullig till tusen.
Ringde bror efter en stund. Pappa skulle ringa honom oxå, men hade inte gjort det än. Bror som precis skulle på tjänsteresa, ställde in det och kom och hämtade mig istället, och lillasyster, sen åkte vi upp till pappa.

Han var fortfarande ledsen och grät flera gånger. Vi syskon fick iaf prata med inte bara en, utan 2 läkare efter varandra, och pappa var med under det sista samtalet. Den/de nya metastaserna finns i ländryggen. De ligger såpass till att de trycker mot benmärgen och på så vis stör nerverna, som i sin tur leder till all den värk han på siståne haft i rygg & ben. De har som mål att strålbehandla detta så fort det blir möjligt, och då kommer pappa, förhoppningsvis, att slippa smärtan iaf. Det är ju bra men allt känns för jävligt ändå.

Om brukarna kännner såhär när de mår dåligt, då kan jag med all säkerhet säga att jag vet hur mina brukare känner sig i sina värre skov av sin schitzofreni, för jag känner mig förbannat schitzofren just nu. Ena sekunden lycka, nästa sekund total misär.
Hur fan pallar folk att leva såhär??  Vill bara rymma från hela skiten!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Om jag ska lämna allt det onda för att övergå till något trevligare kanske?
Fast även det gjorde förvisso jävligt ont i drygt 21 timmar för 12 år sedan... ;-)
Mitt lilla hjärtegull Fliszan blir ju faktiskt hela 12 år idag!
Det är sjukt vad tiden går fort!
Tur är ju ändå att det bara är barnen som blir äldre;-D
Hon har fått en hel drös med fina presenter, både idag och i söndags när hon firade sin födelsedag hemma hos Staffe. Usch, vad bortskämda barn man har egentligen!
Fast det gör inget. Jag har som avsikt att alltid försöka ge dem det mesta möjliga.
För det var inte jag bortskämd med. Inte förrän jag började tjäna mina egna pengar iaf...

Har skrivit nog för ikväll. Dusch och försök står på schemat nu.
Tack & godnatt