Jag - ett trasigt skal
Det är ungefär så jag känner mig.
Innehållslös, Orkeslös, Tröstlös, Rastlös, Modlös, Värdelös...
Ett tomt skal, som inte fyller någon funktion längre.
Jag bara finns här,
som en fånge som väntar på sitt dödsstraff,
man vet att man ska dö, man vet bara inte när.
Eller hur. Eller var. Bara att det ska ske.
Tänk att döden kan vara så obetydlig när den är på avstånd.
Hur lite man ägnar den ens minsta lilla tanke.
Ändå är vi alla dödsdömda från den dag vi tar vårt livs
första darriga lilla andetag i vår rosa skrynkliga lilla kropp.
Jag är nog inte rädd för att dö själv.
Döden är ju ofrånkomlig.
Men jag är rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Tänk om alla omkring mig skulle försvinna.
Vad skulle jag väl göra då?
Sen finns det döden....och så finns det DÖDEN.
Det finns ju faktiskt en vacker död,
kan iaf jag tycka.
När en gammal människa,
som levt sitt liv till fullo, och är nöjd med det,
Då kan döden vara vacker, på sitt eget lilla märkliga sätt.
Men när döden kommer på det här grymma,
obevekliga, smärtsamma sättet, där den äter upp en inifrån,
då finns det inget vackert alls. Inte nånstans.
Då är det bara DÖDEN.
Och den kan dra åt helvete!
Fast där har jag ju genast ett problem till.
För att det ska finnas ett helvete,
så måste det ju finnas en himmel.
Och i den här himlen skulle den där guden finnas....
Ledsen alla troende idioter,
jag har sagt det förut, och jag kommer att säga det igen,
Ni är lurade,
DET FINNS INGEN GUD!
Som ni säkert har uppfattat,
så känner jag mig lite negativ för tillfället.
Jag hoppas verkligen att det är en övergående trend,
för det är skillnad på att vara gnällig för att man vill det,
och på att vara det bara sådär ändå.
Ska ägna den här helgen åt mig själv.
Fredagen:
Till Självföraktet- för att jag har visat mig så jävla svag
Lördagen:
Till Självömkan- för att jag tror att jag behöver tycka synd om mig själv
Söndagen:
Till Återhämtningen- för att fånga upp och ta till vara på det lilla av mig som finns kvar
Innehållslös, Orkeslös, Tröstlös, Rastlös, Modlös, Värdelös...
Ett tomt skal, som inte fyller någon funktion längre.
Jag bara finns här,
som en fånge som väntar på sitt dödsstraff,
man vet att man ska dö, man vet bara inte när.
Eller hur. Eller var. Bara att det ska ske.
Tänk att döden kan vara så obetydlig när den är på avstånd.
Hur lite man ägnar den ens minsta lilla tanke.
Ändå är vi alla dödsdömda från den dag vi tar vårt livs
första darriga lilla andetag i vår rosa skrynkliga lilla kropp.
Jag är nog inte rädd för att dö själv.
Döden är ju ofrånkomlig.
Men jag är rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Tänk om alla omkring mig skulle försvinna.
Vad skulle jag väl göra då?
Sen finns det döden....och så finns det DÖDEN.
Det finns ju faktiskt en vacker död,
kan iaf jag tycka.
När en gammal människa,
som levt sitt liv till fullo, och är nöjd med det,
Då kan döden vara vacker, på sitt eget lilla märkliga sätt.
Men när döden kommer på det här grymma,
obevekliga, smärtsamma sättet, där den äter upp en inifrån,
då finns det inget vackert alls. Inte nånstans.
Då är det bara DÖDEN.
Och den kan dra åt helvete!
Fast där har jag ju genast ett problem till.
För att det ska finnas ett helvete,
så måste det ju finnas en himmel.
Och i den här himlen skulle den där guden finnas....
Ledsen alla troende idioter,
jag har sagt det förut, och jag kommer att säga det igen,
Ni är lurade,
DET FINNS INGEN GUD!
Som ni säkert har uppfattat,
så känner jag mig lite negativ för tillfället.
Jag hoppas verkligen att det är en övergående trend,
för det är skillnad på att vara gnällig för att man vill det,
och på att vara det bara sådär ändå.
Ska ägna den här helgen åt mig själv.
Fredagen:
Till Självföraktet- för att jag har visat mig så jävla svag
Lördagen:
Till Självömkan- för att jag tror att jag behöver tycka synd om mig själv
Söndagen:
Till Återhämtningen- för att fånga upp och ta till vara på det lilla av mig som finns kvar
Du Och Jag Döden
Kommentarer
Postat av: Eva
Det är mänskligt att visa sig svag..Jag kan tycka det är en jäkla styrka,faktiskt. Jag är ledsen för att du tar på dig allt,eller att vi lämpar över allt på dig..Men du kan ju så mycket och vet så mycket..Vem har lärt dig allt det? Jag är oxå ledsen för att jag mest bara känner mig tom och helt jävla okunnig om det mesta,ändå jobbar man inom skiten =/ För mig är du bäst och jag älskar dig alltid..KRAM <3
Postat av: Camilla
Huga vännen! Om du vill/behöver prata så finns jag här. Okej? Tänker på er kram..... <3<3<3
Trackback
