caes

Jag är så totalt jävla slut som människa...

Igår var vi med pappa till Sös för samtal inför strålningen.
Där sas en massa saker,
inget av det slag vi ville höra dock.
Tror att vi alla tre kände oss totalt mentalt misshandlade.
Det här finns inte, får inte finnas,
Men det gör det. Och det gör ont. Så ont.

Vi körde hem pappsen och käkade lunch där medan "fixar-Danne" kom
och installerade trygghetslarmet. Efter det var pappa helt färdig.
Somnade till på soffan flera gånger, trots sällskapet.
Vi lämnade honom efter en stund.

Efter det var det min tur att träffa läkaren.
En trevlig doktor, för en gångs skull.
Men så var det ju på företagshälsovården jag var på..
Har fått ett par olika piller som ska hjälpa mig att stabilisera sömnen.
Jag hoppas verkligen att de funkar.
Jag går på det sista av min sparlåga känner jag,
iallafall efter det som hände idag....

Har trots tröttheten suttit och pluggat på inför tentan,
som skulle ha blivit av idag.
Tog piller igår kväll, kom isäng skapligt och sov nån timme mer än förut.
Gick upp i rimlig tid, läste igenom alla mina anteckningar,
och beslöt mig för att faktiskt tenta idag ändå.
Det kändes verkligen helt okej, och som att jag nog hade en chans att skrapa
ihop de futtiga poängen som saknades sist, minst.

Kom iväg skapligt i tid, spelade Kent på högsta volym, njöt och kände mig märkligt lugn.
Ända fram till typ Älvsjöavfarten, där det stod en massa bilar ivägen för min framkomlighet.
Såhär i efterhand inser jag att jag borde ha ställt mig vi vägkanten och gått resten av vägen.
Det verkligen sniglade sig fram, medan minuterna sprang framåt,
hårda, skoningslösa och fullkomligt sket i att jag hade lika bråttom.
Bröt väl en och annan trafikregel den sista biten, över lite heldragna linjer och sånt,
men vad hade jag för val?

Jag hittade iaf Campus- området ganska lätt.
Men då var klockan 09.06, och jag hade ingen aning om vart hörsalen låg.
Dörrarna låser kl 09.00.

Då bröt jag helt enkelt ihop.
Tårarna forsade fram, utan en chans att kunna stoppa dem.
Och hela skiten kom.
Pappa, tentan, planerna för bröllopet, att jag inte har sovit,
att jag känner mig slut som människa.
Jag blev kvar där i säkert 45 minuter bara för att försöka sluta grina.

Jag inte vill vara med längre än såhär.
Jag vill oxå kunna hålla mig undan plikter och ansvar,
skita i alla andra och bara bry mig om mig själv och mitt.
Fast jag är ju inte sån, kommer aldrg att bli det heller.

Ringde chefen medans jag satt där i bilen och bölade.
Känner mig så jävla misslyckad, på många sätt...kanske alla.
Fick sjukskriva mig, idag och imorgon.
Ho tycker längre, men jag vill inte det.
Kommer ju bara bli värre att gå hemma och grubbla.
Kommer ihåg det från förra gången det gick åt helvete.

Kom hem alldeles tom i hjärnan. Känner mig som en oladdad robot.
Har legat i sängen mest hela tiden. Får mig att känna mig sjukare.
Man ska inte ligga i sängen på dagarna, bara det är en stressfaktor.

Orkar inte skriva någe mer nu.
Hjärnan funkar inte som den ska. Inte kroppen heller känns det som.
Jag formulerar meningar,
men de når inte hela vägen ut till tagentbordet..