caes

Och det är inte alltid så lätt.

Idag bröt nån ihop, nån som jag alltid känt varit starkare än jag.
Kanske inte i alla sätt, men på många.

Och jag kände...för första gången på många år,
vad fan kan jag göra åt det?
Istället för "Vad ska jag göra åt det?"
Och i misären kände jag....ja, vad fan aka jag säga...?
Jag kände mig NÖJD över MIG SJÄLV,
för att jag inte bara som vanligt släppte allt för nån annan.

Men i efterhand kommer herr Ångest, oxå han egentligen med stora bokstäver,
och frågar hur jag kan göra så??
Fast jag vet att personen var i goda händer, så jag borde kunna porta herren.
Fast det är svårt. Sååå jävla svårt.

Ensamheten.......Kent......
De säger så mycket som jag skulle vilja säga till allt & alla.

Pratade med nån ikväll.
Nän jag inte pratat med på typ hundra år.
Någon som gett mig mycket, utan att ens finnas där, egentligen.
Du & jag Döden...
Du vet, & jag vet, att du finns.
Tack

Nog med sentimentalitet...
Stefan vandrar upp & ner i trappen & kan inte sova.

På återseende...eller läsande kanske?





Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann