caes

Det kanske är på tiden med en uppdatering?
Tiden går så fruktansvärt fort,
man hinner liksom inte med i svängarna.
Kanske ska skriva som alla andra att det kanske är lika bra att ta bort bloggen eftersom jag är så dålig på att uppdatera den? ;-)

Pappa
Idag är det redan 8 månader sedan pappa gick bort.
Det känns fortfarande overkligt, och som det nyss hade hänt.
Det är väl egentligen  först nu, som vi borde ha börjat ställa in oss på hans bortgång.
Iallafall enligt vad läkarne sa från början.
Men eftersom de inte gjorde sitt jobb,
så togs han ifrån oss, alldeles för tidigt, och alldeles ensam.
Har papper hemma för att sätta dit personalen,
men allt för mycket annat har kommit ivägen.
Jag älskar dig pappa, nu och för alltid! <3

Jag
Tjaa...vad säger man?
Jag har väl inte mått sådär hyvens sedan pappa gick bort egentligen,
men nu har det varit lite mycket måste jag säga.
Magen har ju krånglat ganska länge,
och efter upprepade jobbiga krampanfall,
så fick jag göra ultraljud, där de såg en massa gallsten.
15 st för att vara exakt, för den 18 januari opererades jag och de tog ut dessa då.

Problemet var bara att anfallen inte försvann, utan förvärrades, och blev olidliga.
Ringde doktorn för recept på smärtstillande ett par gånger, bara för att slippa vara sjukskriven,
men fick till slut gå på skiktröntgen istället.
När jag sedan var på 2-årskoll hos Dr Calle, så sa han att de inte hittat något fel på bilderna,
men att det förmodligen rör sig om tarmvred och att det behövde opereras snarast möjligt.
Fick tid 5 dagar senare, den 1 mars.
Operationen gick säkert som den skulle, och jag vaknade ett par timmar senare.
Fick spendera första natten på St.Göran, vilket var bestämt sen innan.

Dagen efter och dagen för hemgång, hade jag så jävla ont, så jag trodde att jag skulle gå av.
Fick smärtstillande mest hela tiden känns det som. Det resulterade i att jag inte fick gå hem som planerat.
Fick inte komma hem förrän i fredags, och då efter ha börjat grina, böna och be om att få gå hem.
Vi kompromissade till slut, och jag gick hem på permis.
Dr Calle ringde på lördag fm och kollade hur allt hade gått.
Och man e ju inte dummare än så, och säger att det har gått bra.
Jag vägrar att åka tillbaka och spendera en natt till där.
Nattpersonalen är ju helt jävla slut!

Jag mår förvisso bättre, och har lite mindre ont nu.
Och det är skönt!!
Är dock förhindrad att göra så mycket, eftersom värken gör sig påmind vid minsta ansträngning.
Och det är väl ungefär där jag befinner mig nu...
Sjukskriven, ensam och uttråkad....

Jobbet
Är ingen rolig historia....och hjälper säkert till att få mig att må sämre.
Hon håller på igen.
Jag vetifan vad jag ska göra.
Har pratat med både S & M, men inte ett skit händer.
Hon får liksom bete sig hur fan som helst. Orkar inte med det längre.
Vi ska få nån slags handledning i gruppen nu,
men jag betvivlar starkt att det kommer att hjälpa.
Alla jävla människor gnäller,
men när man står där och har chansen att öppna käften, ja, då kniper de minsann.
Jag kommer iaf att lätta på mitt tryck, och det kommer förmodligen att vara en av de bidragande
orsakerna till att någon handledning inte kommer att hjälpa...

Jaha.....skrattretande intressant läsning må jag säga...

Lite positiva saker kanske jag ska ta med oxå...

* 3 mars hade vi 8 månaders bröllopsdag (även om vi inte tillbringade den tillsammans)

* Resan med barnen till Tunisien blev inställd, men är ombokad till 1 vecka i Bulgarien istället.

* Vår bröllopsdagsresa är bokad. 2 veckor i Turkiet, 1 vecka i Alanya & en vecka i Side

Det var nog det.....

Tjingeling och på återseende...