caes

Den blir så påtaglig när man träffat andra människor på dagen.Man pratar, man finns liksom.Så kommer man hem till mörkret och tystnaden och helt plötsligt upphör man på nåt sätt att existera. 

Tankarna börjar rusa och ångesten tar över allt. Gråten kommer och går, jag gör allt för att ens vilja andas. När ska det släppa?? Jag orkar fan inte mer. 

Imorgon bitti är det AF som gäller. Vet inte vad som kommer att hända. Hoppas han är snäll mot mig... Måste skicka iväg några jobbansökningar oxå. Känner bara att det kanske är onödigt redan nu, då jag ändå åker iväg ett par veckor snart, och det är ju ändå en massa stundande storhelger på väg... så många måsten, så lite lust till livet.

På måndag ska jag träffa min samtalskontakt på vc igen. Hon verkar bra. Får se vad det blir av det. Vad kan hon egentligen göra för mig? Jag vet att jag inte ska vara så skeptisk, men ändå?

Fan så munter läsning...

Saknar er så mycket. Jag hatar att jag inte ens får träffa er. Tillsammans. Allt är så jävla vrickat. Nu kommer gråten igen. 

Är så jävla trött på att gråta. Kan inte ens gå in på affären utan att ögonen fylls av tårar när jag ser nåt, vadsomhelst, som vi brukade köpa. Känner att isoleringen här i skogen inte bara är bra. Jag borde bo närmare mer människor. Varken flickorna (hundarna alltså) eller hästarna kan ju prata så mycket...

Nä. Får göra mig iordning för ännu en sömnlös natt. Jag ska ju ändå iväg tidigt imorgon bitti.

"When you're sad and no one knows it
I'll send you black roses
When your heart's dark and frozen 
I'll send you black roses"