caes

Jag trodde aldrig att jag skulle spendera en hel julafton utan att få träffa tjejerna.

Nu har det hänt. Och ingen mår sämre över det än jag. Mitt redan trasiga hjärta har gått sönder i ännu mindre delar. Hur små kan de bli utan att livet ger upp?

Har pratat med honom ikväll oxå. Nu är det fan bara smågrus kvar. Allt har gått för långt. Det finns inget kvar mer än förakt i de ord som kommer ut mellan oss. Jag går sönder för varje meddelande. Jag tror att han gör det ibland oxå. Vet inte längre vad jag ska göra, hur jag ska tänka, inte ens andas.

Har dragit ner på konversationerna. För bådas skull. Hans, för att slippa mitt skit, för mig för att jag blir förvirrad av all motsägelse i de olika meningarna som kommer. Jag vill bara få nån slags inre frid. Slippa ångesten.

Morgonen började ok...

Låg på stranden och tog det lugnt. Försökte finnas med döttrarna mentalt åtminstone. Sedan fick magen psykbryt. Kramper och hela em spenderades på toan 🙈

Den lugnade sig mot kvällen. Försökte få i mig lite mat. Dum idé. Blir nog inte mycket sömn 

Nu återstår bara två riktigt jobbiga dagar kvar av det här året, även om de andra inte heller är kul. Det är den 28/12, första födelsedagen jag inte kommer att tillbringa med yngsta dottern på hennes födelsedag, och med en familj. Sen nyårsafton. Som jag aldrig någonsin tillbringat ensam. Kul start på 2019.

Jag hoppas att det nya året innerhåller lugn & ro, inre frid och förändringar åt det bättre hållet.

Finns inte så mycket mer att göra denna afton än försöka sova. Imorgon är en annan dag...

"Så finns det någon mening att säga förlåt?
Finns det någon väg som leder oss hem?
Finns det ens ett hem där vägen tar slut?
Kan du förlåta, jag kan förlåta
Och jag har bara alla mina jävla ord
Alla de där stora, tomma orden
Finns det någon mening i att vänta på förlåtelsen, förlåtelsen?
Förlåtelsen, förlåtelsen"