Det blir inte lättare heller...
Ikväll pratade vi med barnen om Oden.
Felicia började,som väntat kanske, att storgråta.
Försökte förklara att det är det bästa för honom,
även om det är hur jobbigt som helst för oss andra.
Men hur lätt är det att förklara sånt egentligen??
Jag känner ju precis som hon.
Tova tog det hela mycket lättare.
När vi sa att veterinären hade sagt att han är jättesjuk,
så mer eller mindre konstaterade hon "Då måste vi väl avliva honom då?"
Tänk om man kunde ta det så...
Fast jag tror nog att det kommer att kännas lite jobbigare för henne sen,
när det väl börjar sjunka in.
Hon var lite spakare och lugnare resten av kvällen...
Felicia hade Oden inne hos sig en stund nu när hon skulle sova.
Han brukar ligga hos henne nästan varje kväll.
Men hon grät mest hela tiden. Sen kom hon ut och lämnade honom.
Sa bara "Jag gråter bara om han är hos mig"....stackars lilla skruttan...
Gråten har dock avtagit nu och övergått till snyftningar.
Jag har iaf bestämt mig för att aldrig mer skaffa något djur.
Vi har Herman kvar,
men när hans tid är kommen så är det nog.
Varför tänker man inte på dessa stunder när man står där
och väljer ut ett litet knyte???
Jaja....tar jag mig bara igenom fredagen så dröjer det många år tills nästa gång...
hoppas jag åtminstone!!
Hur ska jag klara av detta???
Ge mig styrka någon!!!
ODEN
Sådärja...
Nu har jag skapat mig en blogg iaf.
Har saknat att skriva,även om orden inte riktigt funnits där.
Men nu känner jag att det är dags...eller nåt.
Har ungefär 100 funderingar som snubblar på varandra uppe i knoppen.
Mest av allt handlar de just nu om min underbara första lilla "bebis".
Min svarthåriga,lite lagom dementa 15-åring, vars tid är räknad.
På fredag kl 14.20 ska jag nämligen hjälpa honom till katthimlen.
Mitt hjärta gråter och min mage håller på att fräta sönder.
Men jag har inget val.
Han håller på att förgiftas inifrån, dör lite för var dag.
Dricker och dricker, utan att kunna släcka sin törst.
Äter och kräks snart därefter.
Jamar och lider när han kissar,för han hinner ju inte alltid till lådan.
Tittar på mig med sorg i blicken...
Ungefär som "Men hjälp mig då!!"
Och jag ska hjälpa honom. Jag vet bara inte hur jag ska klara av det.
Jag vet att det är det bästa jag kan göra för honom.
Jag kan förlänga hans liv med någon månad,med hjälp av tabletter.
Men som veterinären sa, "Det är mera för din skull som du får receptet"
Jag kan inte vara så förbannat ego. Även om jag vill. För min skull.
Men jag kan inte tänka på mig själv nu.
För hans skull måste jag göra det som är bäst för honom.
Jag vet bara inte vart jag ska få styrkan ifrån??
Paniken växer sig allt starkare.
Jag har flera vänner som har erbjudit sig att följa med.
Men jag tror inte att jag fixar det heller.
Måste nog klara av det själv.
Han är min bebis,min första gosiga lilla kisse.
Han var så liten när han kom till mig.
Min syster hittade honom i skogen och vi hämtade hem honom.
Han hade precis öppnat sina små blåa ögon och såg dimmigt in i världen.
De första veckorna matade jag honom med modersmjölkersättning,
med en liten pipett, punktligt var fjärde timma.
Han har tröstat mig, värmt mig, hållit mig sällskap, gosat med mig.
Gjort allt för mig. Allt jag inte kunnat säga till nån annan har han fått lyssna på.
Hade jag samlat alla mina tårar som han fått tagit emot under åren,
så skulle nog både han och jag kunnat drunkna.
Allt har han tagit emot och lyssnat på, evigt kurrande, evigt förstående.
Fan, Fan, Fan!!!
Han skulle ju bli lastgammal och få somna in,tryggt och stilla härhemma!!!
Orättvisa liv!
Nu har jag skapat mig en blogg iaf.
Har saknat att skriva,även om orden inte riktigt funnits där.
Men nu känner jag att det är dags...eller nåt.
Har ungefär 100 funderingar som snubblar på varandra uppe i knoppen.
Mest av allt handlar de just nu om min underbara första lilla "bebis".
Min svarthåriga,lite lagom dementa 15-åring, vars tid är räknad.
På fredag kl 14.20 ska jag nämligen hjälpa honom till katthimlen.
Mitt hjärta gråter och min mage håller på att fräta sönder.
Men jag har inget val.
Han håller på att förgiftas inifrån, dör lite för var dag.
Dricker och dricker, utan att kunna släcka sin törst.
Äter och kräks snart därefter.
Jamar och lider när han kissar,för han hinner ju inte alltid till lådan.
Tittar på mig med sorg i blicken...
Ungefär som "Men hjälp mig då!!"
Och jag ska hjälpa honom. Jag vet bara inte hur jag ska klara av det.
Jag vet att det är det bästa jag kan göra för honom.
Jag kan förlänga hans liv med någon månad,med hjälp av tabletter.
Men som veterinären sa, "Det är mera för din skull som du får receptet"
Jag kan inte vara så förbannat ego. Även om jag vill. För min skull.
Men jag kan inte tänka på mig själv nu.
För hans skull måste jag göra det som är bäst för honom.
Jag vet bara inte vart jag ska få styrkan ifrån??
Paniken växer sig allt starkare.
Jag har flera vänner som har erbjudit sig att följa med.
Men jag tror inte att jag fixar det heller.
Måste nog klara av det själv.
Han är min bebis,min första gosiga lilla kisse.
Han var så liten när han kom till mig.
Min syster hittade honom i skogen och vi hämtade hem honom.
Han hade precis öppnat sina små blåa ögon och såg dimmigt in i världen.
De första veckorna matade jag honom med modersmjölkersättning,
med en liten pipett, punktligt var fjärde timma.
Han har tröstat mig, värmt mig, hållit mig sällskap, gosat med mig.
Gjort allt för mig. Allt jag inte kunnat säga till nån annan har han fått lyssna på.
Hade jag samlat alla mina tårar som han fått tagit emot under åren,
så skulle nog både han och jag kunnat drunkna.
Allt har han tagit emot och lyssnat på, evigt kurrande, evigt förstående.
Fan, Fan, Fan!!!
Han skulle ju bli lastgammal och få somna in,tryggt och stilla härhemma!!!
Orättvisa liv!
