Ilska & hat
Det är vad jag känner just nu.
Inom mig iallafall..
Mot allt som har hänt för länge sen...
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Jag orkar inte mer
Vill bara försvinna och inte återkomma förrän allt är bra igen.
Pappa är på sjukhuset, igen.
Han & jag skulle bara till vårdcentralen och lämna prover idag.
En snabb och nästintill smärtfri väg, tur & retur på en halvtimme, som mest.
Men det blev inte så.
Han hade grymt ont i nacken innan vi åkte hemifrån.
Han fick smärtstillande och vi åkte iväg.
Väl efter provtagningen så orkade han inte mer.
Blev likblek och orkade inte stå upprätt.
Fick tag på en brits som han fick lägga sig på.
Hade 91/63, i blodtryck,en kvart efter han höll på att rasa.
Låg i över en timme med huvudet en aning neråt,
men fortfarande ville inte trycket stiga.
Han som lidigt av för högt blodtryck i åratal.
När ambulansen hämtade honom hade det hunnit stiga till 101/73,
men såsom färgen försvann i ansiktet på honom när han försökte resa sig,
så antar jag att det sjönk rejält igen.
Madde följde med i ambulansen,
själv åkte jag till tokbotaren.
Kändes väl aningens sjukt att sätta sig själv först och verkligen åka dit,
men jag tror att det kanske var bra ändå. Kanske.
Det är svårt och jobbigt att försöka öppna sig för nån man inte känner.
Fan, jag kan ju inte ens prata med Stefan om hur jag innerst inne mår eller känner mig.
Jag är van att klara mig själv, på ett eller annat sätt.
Fast vi kom fram till att jag ska ta fram ett par ord/känslor som jag kan sätta namn på.
Det negativa ska tänkas i färger jag förknippar med ordet, och de färger jag gillar minst antar jag.
För det positiva ska tänkas i färgen som jag gillar mest....
Haha, tanken blir befängd, om jag ska tänka allt positivt i svart!!!
Känns som det krockar nånstans på vägen??
Allt det här låter säkert knasigt, men jag förstår hur han menar.
Men jag har funderat på det där med färgerna lite.
Ska nog välja musik istället.
Musik passar till allt,precis som svart visserligen...., men det känns bredare.
Då kan jag välja låtar efter humör, glad, ledsen, arg, vansinnig, bedrövad,
you name it..
Efter att ha rensat och gått igenom lite med honom i över en timma,
så åkte jag vidare till sjukan, pappa & Madde.
De var fortfarande kvar på akuten när jag kom,
men han flyttades strax därefter till en avdelning.
Pappa har nu varit i alla korridorer utom I...
Han är så ledsen. Bedrövad. Så trött. Så smärtfylld. Så uppgiven.
Det känns som om livet rinner ur honom, alltför snabbt, alltför allt.
Jag vet inte hur länge jag orkar med det här.
Hur länge orkar han??
Hur i hela friden ska man klara av att peppa någon, när man vet,
att han vet, att det här inte bådar gott?
Mycket sladder som vanligt.
Idag, liksom många andra dagar skyller jag på, hör och häpna, trötthet!
Men jag är trött nu.
Inifrån och ut.
Fan, Fan , Fan
Lie to me
Nybryggt kaffe...
är ju alltid gott.
Men jag hade hellre druckit det om 2 timmar,
så som det var tänkt.
Och med sällskap,
känner mig jävligt ensam nu.
Jag borde ha vant mig vid det här laget.
Har sprungit upp & ner för trappen hela natten.
Rökt, lagt patience, och glott inne på FB.
Men det är helt värdelöst dött där på nätterna.
Jag har andats djupt, räknat får, räknat snarkningar,
viftat med tårna, kelat med katten och rivit mig över hela kroppen.
Det kryper i hela mig. Vet inte vart jag ska ta vägen snart.
Känns helt galet hopplöst!
Om drygt 3 timmar ska jag träna med Tessan.
Om lite mindre än 6 timmar ska jag jobba, men bara till 16.
Sen ska jag vara en bra mamma och laga mat.
En tvättmaskin skulle inte vara helt fel att sätta igång heller.
Mina kläder börjar ta slut.
Sen borde jag väl försöka röja lite härhemma.
Svärmor kommer i helgen, och det ser för jävligt ut här.
Stefan håller efter så gott han kan,
själv känner jag att jag mest skitar ner.
Med både prylar och min egna uppenbarelse.
Det är ett under att han står ut.
Det var jag som blev över till honom...
Och all denna jävla glada fågelsång,
kan de inte bara hålla käft???
Blir nog en jävla massa Redbull idag.....
En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart
......blä......
Tidsgräns...
Det finns en tid för att leva och en tid för att dö.
Jag hoppas innerligen att min egen död kommer jävligt plötsligt och förbannat oviss.
Kan just nu inte ens tänka klart.
Vill bara att när mitt eget slut närmar sig,
att det gör det med stormsteg, just då och där, och om väldigt länge,
och utan min vetskap.
Annars måste man ju börja spara pengar till avlivning i ett annat land,
och jag suger fett på att spara pengar.
Har iaf skaffat mig en försäkring mot alla former av cancer nu,
så resan bort är väl i princip garanterad.
Det enda jag kan hoppas på isåfall är att jag är kapabel nog att köra bil själv.
För dö i ett flygplan som kraschar, är än så länge,
trots allt, den största rädslan jag kan känna.
För om det så vore, så kan jag inte påverka det alls, och det är verkligen en mardröm!
För att kunna ta in alla saker som kommit mig nära idag,
så har jag bestämt mig för att skita i att ta det där jävla pillret ikväll.
Jag och U, på jobbet, pratade om sängfösare, tidigare idag.
Eller var det igår? Vi pratade om ifall jag hade provat det, men det har jag inte.
Så idag har jag tagit mig ett lååångt skållhett bad och ett glas vin.
Men jag vågar inte kombinera det med mina "knockoutpiller".
Fattar ni...
I förrgår tog jag mitt piller...eller om det var i förrförrgår...lite suddigt där.
Dagarna bara försvinner.
Men i vilket fall som helst, så hade jag tagit mitt piller.
Blev sugen på nåt salt, och skulle hämta jordnötsringar.
Så långt kommer jag faktiskt ihåg. Har även ett minne av att jag faktiskt åt några oxå.
Men innan det, när jag hämtade dem, så hade jag rasat i trappen upp.
Skålen hade gått sönder och det fanns säkert j-ringar överallt.
Men där är det heeeelt jävla svart. Kommer inte ihåg ett skit.
Jäääääävligt läskigt, med tanke på att jag faktiskt var helt nykter.
Känns som om mina farhågor om piller inte har förbättrats,
och mitt hopp står nu till A, tokbotaren den 21a.
Vet inte om jag har sån stor tilltro till såna heller,
men vad fan, jag får väl ge det ett försök.
Önskar bara att det inte var så många dagar kvar tills dess.
Börjar känna mig som "Espen", min lilla underbara majssnok som jag hade.
Vill bara krypa ur skinnet och bli en ny Camilla, större och starkare.
Fy faaan vad jag svamlar.
Men skitsamma,
ni stackare är väl vana och härdade vid det här laget,
så ni har förhoppningsvis somnat
Men iaf, Såna piller gillas ICKE!
Vill inte var med längre...
'
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Livet ger, livet tar...
Vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Allt känns bara skit, rent ut sagt.
Pappa mår skit.
Är på sjukhuset igen.
Såg så liten och ömklig ut idag.
Likblek och tröstlös blick.
Det gör ont, och det gör mig rädd.
Vad händer om han mister hoppet??
Vågar och vill inte tänka tanken,
men likt förbannat återkommer den, gång på gång...
Allt som händer runtomkring,
jag orkar inte, hinner inte med.
Sover sämre än sämst, trots dessa jävla piller.
Vet inte längre när det passar sig att vara glad eller ledsen.
För det finns ju faktiskt saker som ÄR positiva.
Som att prästen är bokad.
Vi ska träffa honom den 21a och gå igenom alla saker.
Det borde ge ett glädjerus bara det,
men det enda jag orkar känna är en stilla tacksamhet.
För att åtminståne nåt går åt rätt håll.
Allt det här ger mig....jag vad fan vet jag. Ångest?
Någonting äter upp mig inifrån.
Jag vill skrika rakt ut, men så funkar ju inte livet...
Jag gör allt för att det ska flyta på som vanligt,
men det känns inte som att jag räcker hela vägen fram.
Det känns som att jag kvävs, eller drunknar.
Vilket som, det kvittar, för det är en otrevlig känsla ändå.
En annan positiv sak finns ju oxå.
Stefan klarade körkortet idag =)
Skrev provet igår och körde upp idag.
Underbart!
Enda kruxet är att jag numer måste dela med mig av min pärla...
Har så mycket att säga, så mycket jag skulle vilja få ur mig.
Som jag borde få ur mig.
Men jag vet inte om det är så lämpligt här,
så jag får svälja ner det, som vanligt...
Jag tror inte på någonting jag hör
Jag tror inte på någonting jag läser
Jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro
Ingen rast, Ingen ro...
En lång dag är snart till ända.
Ska bara duscha sen krypa ner under täcket.
Hjärnan har redan lagt ner för idag.
Eller för stunden iaf.
Nätterna verkar vara min hjärnas höjdpunkt nu förtiden...
Utbildningen höll på till efter 18,
sen blev det en snabbis till HS för att hälsa på farsgubben.
Blev tydligen strålad tidigare idag.
Han var piggare än i lördags,och det var ju skönt att se.
Men ändå....
Det gör ont i hjärtat att se honom såhär.
Han var så ledsen när jag var där.
Försökte peppa honom så gott det gick,
men vad gör man när orden tar slut,
när man själv känner nästan samma hopplöshet?
Nu är jag rejält trött.
Börjar nästan grina.
Orkar inte med det här.
Usch
Dusch & godnatt
Och i mitt land så får man inte vara förmer
Det här är Sverige och vi gråter aldrig mer
Det finns inga ord för det, på det här jävla språket
Jag har inga ord för att vi andas, tänker, känner samma sak
*gääääääsp*
Äntligen hemma efter en lång arbetsdag.
Sov sämre än på flera dagar inatt,
så det känns som att det är läge för en dusch och sen sängen.
Är så grymt trött på det här!
Vill bara få börja sova normalt igen,
då skulle nog allt kännas lättare!
Har ju som sagt jobbat hela dagen, så jag har inte hunnit upp
på sjukan och tittat till pappa.
Var dock där igår, och då var han iaf något piggare.
Några av provsvaren hade kommit.Lite hög koncentration av ett visst
läkemedel och en förhöjd sänka hade de hunnit konstatera.
Den höga koncentrationen kunde bero på för lite mat & dryck,
och sänkan beror antagligen på nån slags infektion som inte brytit ut än.
Han borde bli kvar några dagar till iaf....får man hoppas!
Känner mig tom på ord.
Känns som allt jag skriver bara blir en upprepning från nåt annat.
Det är väl lika bra att säga godnatt.
Har en väldigt lång dag framför mig imorgon.
Börjar 07.30 och slutar 18.15...
Sitter på föreläsning/utbildning 13.15-18.15, handlar om kvinnofrid.
Blir säkert skitkul.....*not*
Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns
Fredagsmys???
Ett besök på Sös med pappa stod på schemat imorse.
Försökte ringa honom säkert 10 ggr på vägen dit.
Kommer in till honom,
och i soffan hittar jag ett vrak, nästintill en grönsak.
Han mumlade bara fram nåt om att han inte kunde nåt längre,
att han inte orkade, och att han hade svårt att andas.
Stillestånd i nån minut.
Ringde sedan först och avbokade sjuktransporten,
för att istället beställa en ambulans, vilken skulle komma inom 1 timme.
Sedan blev jag galet förbannad när pappa sakta men säkert får ur sig att
han har tryckt på trygghetslarmet under natten, men att ingen hade kommit!! ??
Ringer upp hemtjänst för andra gången denna morgon,
och ifrågasätter vad fan larmet är till för om ingen behagar dyka upp??!!
Vari ligger tryggheten i det???
Jag frågade dock på ett mycket trevligare sätt, än jag uttrycker mig på här.
Bad henne iaf att ta reda på om nåt var fel och återkomma till mig.
Ambulansen kom, och efter 10 minuter droppade de av oss på akuten.
En massa prover togs, dropp sattes in och en magnetröntgen klarades av
strax efter lunchtid. Pappa har under hela den här tiden mest snarkat,
och yrat lite. Själv har jag vankat av och an och mest väntat på provsvar
och försökt hålla mig vaken.
Bror var gullig och kom och höll mig sällskap strax efter 13.
Skönt att slippa vara själv. Är helt slut i knoppen.
Vid halv 4 kom iaf doktorn och sa att pappa hade en plats på K 84,
samma jävla skitavdelning som för snart 3 veckor sedan inte var någon
"förvaringsplats". Känns väl sisådär, men han är åtminstånde på sjukhus.
Hon berättade även att röntgen inte hade påvisat några förändringar i hjärnan,
vilket var det de hade misstänkt från början, och så berättade hon att metastasen i
nacken hade blivit mindre! Väldigt skönt att höra, I synnerhet efter bara 3 strålningar!
Det är iaf en liten sak som gått åt rätt håll...
Strax efter halv 5 lämnade vi pappa som hade kommit till rätta i sin säng på avdelningen.
Sköterskan var noga med att fråga efter telefonnummer....
Jag veti fan varför, hitills har de ju inte verkat fatta hur man använder en telefon ändå..
Nu ska jag försöka rensa skallen lite och ägna resten av kvällen åt mig själv och min familj.
Imorgon är en ny dag,
och då väntar väl ett besök på sjukan....
Så var iallafall min ledig fredag.....
Hoppas att ni andra hade det bättre!
Som man bäddar,
Får man ligga....
Ain´t life a bitch?
Fy Faaan
Det gör så jävla ont att bara stå brevid och titta på.
Jag tror att han har gett upp redan.
Fy faaaan,
är allt jag kan säga just nu.
Jag tappar mina kläder
jag tappar värmen
grad för grad
Nu skakar mina händer
värre varje dag
som cesium & syre
brinner Jag alldeles klart
& det känns som om
Jag glömt någonting kvar…
Tom i bollen...
Ungefär så känner jag mig idag.
Uttömd,försvarslös, som bottnen av en uttorkad damm.
Jag försöker allt jag kan för att få den sista droppen som finns kvar,
men misslyckas, gång på gång.
Vet inte hur många gånger jag bara klickat ner idag,
och börjat om på nytt igen.
Jag har inga ord kvar.
Allt jag tänker fastnar på vägen.
Som en oskyldig vägg,
finns det nåt där,
som tar allt jag har.
Har träffat nån idag.
Får väl se om det ger nåt.
Men det känns som om det gav nåt.
Är inte bara slut fysiskt nu.
Känner mig bara......
ja, vad fan.....
TOM?
Ska lägga mig nu...
Fyll mig med vatten min vän
men håll mig flytande
Jag låter dig avsky mig
Det gör mig tydlig igen
Tisdag...
Fy faaan.
Idag mår jag verkligen skit och lite till.
Har varit yrslig & trött hela dagen.
Somnade nästan på handledningen...
Sen blev jag lite irriterad, på chefen faktiskt.
Hade varit iväg till doktorn med "min" brukare.
När vi kom hem skulle jag gå ner till apoteket & hämta ut lite mediciner.
Slog upp medicinpärmen, ungefär på precis samma sätt som vanligt,
Och så börjar hon fråga om allt är bra, om jag behöver gå hem osv..
WTF! Ska man börja överanalyseras nu?
Hade inget av allt det här hänt, så hade hon inte ens reagerat på hur
jag öppnade den där förbannade pärmen. Jag gör ju så jämt??
Skillnaden idag var möjligtvis att det stod en medicinkopp brevid,
som råkade välta, men oxå det har hänt typ 100 ggr....*suck*
Där får man visst för att man är ärlig och säger som det är.
Dags att bita ihop och låtsas må skitbra antar jag.
Tänker iaf inte låta mig behandlas annorlunda bara för allt det här.
Strax efter lunch nångång fick jag dessutom skitont i halsen.
Har varit frussen sen dess.
Slutade jobba 16.00 och då gick jag hem & la mig i sängen.
Stefan fick fixa käk till sig själv och Tova.
Jag orkade varken laga nån eller äta nån.
Släpade mig upp för ett tag sen.
Har tagit mig en kopp the` och en macka.
Duschat har jag gjort också.
Tog nyss mitt piller och ska snart ta mig till sängen.
Hoppas att jag får sova någe så när iaf,
och att jag känner mig bättre imorrn.
Har ett viktigt möte,
och då behöver jag ju faktiskt inte må sämre än vanligt...
Meeeen....det återstår att se.
GODNATT
Mellan äkta och falsk
Mellan sanning och lögn
Vi är idioter
Jaha....
Det var väl inte så illa att komma tillbaka idag.
Alla var så gulliga och snälla!
Fast det känns i skallen nu.
Har svårt att komma till ro känns det som...
Hela kroppen går på högvarv.
Har tagit mina "pills" men känner det knappt.
Är väl trött som ett...ja, vad fan vet jag,
imorgon, men det får väl gå ändå.
Tankar och funderingar går på högvarv.
De hade bara röntgat pappa idag oxå.
Så nu blir stressmomentet nr 2, att hitta tid så
att vi alla kan hjälpas åt att följa med.
Men det ordnar sig nog...
Tokbotaren ringde sent i em oxå.
Det var tydligen felbokat.
De närmsta tiderna han hittade fanns visst i maj,
och då kändes det ju lite tröstlöst... =(
Han hittade en avbokning på onsdag ändå,
och då har han tid för lilla mig.
Vet inte hur det kommer att funka,
eftersom han verkar så fullbokad.
Ska jag gå en gång var 6e vecka,
så känns det lite som bortkastad tid...
Ska kolla igen med moster och den hon känner till privat.
Kanske kan det ge mer.¨
Har ju aldrig gjort nåt sånt här, så vi får väl se vad det kan ge...
Nu börjar iaf ögonlocken kännas tunga ,så jag ska väl leta reda på sängen.
Börjar tidigt imorrn,
och jag vill inte komma dit och se ut som ett spöke....
Vill bara göra ett tillägg....
Finns det ord som saknar bokstäver,eller ser felstavade ut ändå,
så är jag oskyldig.
Datorn orkar tydligen inte fylla i alla uppgifter jag lämnar...
Jag ville bara fly från mig själv
skära bort min otillräcklighet
men med fläckarna jag glömt
är redan dömd
Söndag...
Imorgon är det tillbaka till arbetet som gäller.
Får väl se hur det går.
Helgen var alldeles för kort,
och sömnen har inte blivit direkt stabil måste jag erkänna.
Fast lite bättre sover jag ändå.
Somnar fort och får sova ett par timmar på raken innan
jag vaknar och börjar vrida på mig.
Skönare än ingen sömn alls...
Humöret är lika svängit som en eka på ett stormande hav.
Ena sekunden är jag ganska lugn,
för att i nästa explodera som en landmina.
Jobbigt, både för mig sjlv och min närmsta omgivning...
Jag har tur som har Stefan som står ut med mig.
Vad skulle jag väl göra utan honom???
Egentligen förtjänar han så mycket bättre.
Bara det bästa.
Och det kan omöjligt vara jag...
Söndagen var ju till för återhämtning.
Kan inte säga att jag kommit så långt än.
Har nog fortfarande mest fullt upp med fredagens ämne.
Det är tydligen inte så lätt att ta sig igenom alla dessa hinder.
Även om jag trodde det.
Men men,....jag får väl ta dagen lite som den kommer ett tag.
Har ju en hel del framför mig...
Imorgon ska pappa in till Sös och sin första strålning.
Hoppas att det inte blir alltför tungt för honom.
Man ska tydligen inte reagera så mycket på strålningen,
men det återstår ju att se...
Hoppas bara att det funkar och biter på det onda...
Nähe.... orkar inte med det här nu.
Ska ta en dusch, mina piller och sen hoppa i bingen.
Måste ju orka med hela dagen imorrn.
Usch...känns lite tufft att gå tillbaka.
Hoppas att man slipper undan alla frågor.
Har ingen lust att prata om allt det här med mina kollegor.
Har inte så stor lust att prata med nån faktiskt =(
Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns
Jag - ett trasigt skal
Innehållslös, Orkeslös, Tröstlös, Rastlös, Modlös, Värdelös...
Ett tomt skal, som inte fyller någon funktion längre.
Jag bara finns här,
som en fånge som väntar på sitt dödsstraff,
man vet att man ska dö, man vet bara inte när.
Eller hur. Eller var. Bara att det ska ske.
Tänk att döden kan vara så obetydlig när den är på avstånd.
Hur lite man ägnar den ens minsta lilla tanke.
Ändå är vi alla dödsdömda från den dag vi tar vårt livs
första darriga lilla andetag i vår rosa skrynkliga lilla kropp.
Jag är nog inte rädd för att dö själv.
Döden är ju ofrånkomlig.
Men jag är rädd för att bli lämnad ensam kvar.
Tänk om alla omkring mig skulle försvinna.
Vad skulle jag väl göra då?
Sen finns det döden....och så finns det DÖDEN.
Det finns ju faktiskt en vacker död,
kan iaf jag tycka.
När en gammal människa,
som levt sitt liv till fullo, och är nöjd med det,
Då kan döden vara vacker, på sitt eget lilla märkliga sätt.
Men när döden kommer på det här grymma,
obevekliga, smärtsamma sättet, där den äter upp en inifrån,
då finns det inget vackert alls. Inte nånstans.
Då är det bara DÖDEN.
Och den kan dra åt helvete!
Fast där har jag ju genast ett problem till.
För att det ska finnas ett helvete,
så måste det ju finnas en himmel.
Och i den här himlen skulle den där guden finnas....
Ledsen alla troende idioter,
jag har sagt det förut, och jag kommer att säga det igen,
Ni är lurade,
DET FINNS INGEN GUD!
Som ni säkert har uppfattat,
så känner jag mig lite negativ för tillfället.
Jag hoppas verkligen att det är en övergående trend,
för det är skillnad på att vara gnällig för att man vill det,
och på att vara det bara sådär ändå.
Ska ägna den här helgen åt mig själv.
Fredagen:
Till Självföraktet- för att jag har visat mig så jävla svag
Lördagen:
Till Självömkan- för att jag tror att jag behöver tycka synd om mig själv
Söndagen:
Till Återhämtningen- för att fånga upp och ta till vara på det lilla av mig som finns kvar
Slut in i benmärgen...
Igår var vi med pappa till Sös för samtal inför strålningen.
Där sas en massa saker,
inget av det slag vi ville höra dock.
Tror att vi alla tre kände oss totalt mentalt misshandlade.
Det här finns inte, får inte finnas,
Men det gör det. Och det gör ont. Så ont.
Vi körde hem pappsen och käkade lunch där medan "fixar-Danne" kom
och installerade trygghetslarmet. Efter det var pappa helt färdig.
Somnade till på soffan flera gånger, trots sällskapet.
Vi lämnade honom efter en stund.
Efter det var det min tur att träffa läkaren.
En trevlig doktor, för en gångs skull.
Men så var det ju på företagshälsovården jag var på..
Har fått ett par olika piller som ska hjälpa mig att stabilisera sömnen.
Jag hoppas verkligen att de funkar.
Jag går på det sista av min sparlåga känner jag,
iallafall efter det som hände idag....
Har trots tröttheten suttit och pluggat på inför tentan,
som skulle ha blivit av idag.
Tog piller igår kväll, kom isäng skapligt och sov nån timme mer än förut.
Gick upp i rimlig tid, läste igenom alla mina anteckningar,
och beslöt mig för att faktiskt tenta idag ändå.
Det kändes verkligen helt okej, och som att jag nog hade en chans att skrapa
ihop de futtiga poängen som saknades sist, minst.
Kom iväg skapligt i tid, spelade Kent på högsta volym, njöt och kände mig märkligt lugn.
Ända fram till typ Älvsjöavfarten, där det stod en massa bilar ivägen för min framkomlighet.
Såhär i efterhand inser jag att jag borde ha ställt mig vi vägkanten och gått resten av vägen.
Det verkligen sniglade sig fram, medan minuterna sprang framåt,
hårda, skoningslösa och fullkomligt sket i att jag hade lika bråttom.
Bröt väl en och annan trafikregel den sista biten, över lite heldragna linjer och sånt,
men vad hade jag för val?
Jag hittade iaf Campus- området ganska lätt.
Men då var klockan 09.06, och jag hade ingen aning om vart hörsalen låg.
Dörrarna låser kl 09.00.
Då bröt jag helt enkelt ihop.
Tårarna forsade fram, utan en chans att kunna stoppa dem.
Och hela skiten kom.
Pappa, tentan, planerna för bröllopet, att jag inte har sovit,
att jag känner mig slut som människa.
Jag blev kvar där i säkert 45 minuter bara för att försöka sluta grina.
Jag inte vill vara med längre än såhär.
Jag vill oxå kunna hålla mig undan plikter och ansvar,
skita i alla andra och bara bry mig om mig själv och mitt.
Fast jag är ju inte sån, kommer aldrg att bli det heller.
Ringde chefen medans jag satt där i bilen och bölade.
Känner mig så jävla misslyckad, på många sätt...kanske alla.
Fick sjukskriva mig, idag och imorgon.
Ho tycker längre, men jag vill inte det.
Kommer ju bara bli värre att gå hemma och grubbla.
Kommer ihåg det från förra gången det gick åt helvete.
Kom hem alldeles tom i hjärnan. Känner mig som en oladdad robot.
Har legat i sängen mest hela tiden. Får mig att känna mig sjukare.
Man ska inte ligga i sängen på dagarna, bara det är en stressfaktor.
Orkar inte skriva någe mer nu.
Hjärnan funkar inte som den ska. Inte kroppen heller känns det som.
Jag formulerar meningar,
men de når inte hela vägen ut till tagentbordet..
Om jag hade lite hjärta att dela med mig
Om jag hade lite kärlek så var den till dig
Ja, den var till dig
Dagarna går fort, medan nätterna står still...
Men det tar emot.
Nätterna är så otroligt långa jämt.
Hjärnan hinner fundera på så mycket..
Har läst en del gamla saker idag. Och genast snurrar hela huvudet.
Känner att jag skulle vilja krypa in i ett mörkt litet hörn och bara grina.
Men, så fungerar ju inte jag, inte livet...inte nåt.
Har ett tryck inom mig som är så förbannat påträngande,
och jag måste få bort det på nåt sätt. Men hur?
Hela mitt liv känns bisarrt just nu.
Ena sekunden lyckokänsla & stora planer,
och i nästa sorg, smärta och oro.
Hur finner man balansen i nåt sånt?
Går det ens?
Helgen har varit mysig iallafall.
Fredagsmys med bara älsklingen.
God mat & en flaska Amarone till det.
Lyssnade på lite gammal musik och bara njöt av varandras närvaro.
Lördagen spenderade vi hemma hos bror & Nenny.
Först var det lite födelsedagsfika för Nenny som nyss fyllt hela 25 år.
Jag hoppas och tror att hon blev nöjd med presenterna.
När alla andra hade gått började vi planera lite inför bröllopet medan vi
väntade på Stefan som hjälpte en kompis att flytta.
När han väl kom blev det jättegod mat, nån öl, och sen mera planering.
Åååee, jag önskar verkligen att allting kommer att bli bra.
Men det är så mycket som måste klaffa.
Känns som om nåt kommer att gå helt åt skogen.
Tycker inte om den känslan. Inte för 5 öre.
Vill bara känna mig lugn och lycklig.
Idag var vi förbi blomsteraffären.
Kollade lite blommor & buketter.
Tror jag vet hur jag vill ha den.
Kommer att hamna nånstans strax under 1500 kr.
Hutlösa priser =(
Men, det kan det väl få vara värt när jag ändå ska få känna mig som den
vackraste bruden i hela världen för en dag....
Ska till doktorn imorgon.
1 års kontroll.
Hoppas att det går bra.
Fast, vad skulle kunna gå fel?
Han är väl förmodligen den enda som inte kommer att utbrista-
"Men herregud, vad smal du har blivit, nu får du sluta gå ner i vikt"...
Han borde bli ganska så nöjd med sin insats =)
Jag är det iaf!
Synd att jag ska vara där innan systemet öppnar.
Annars hade jag garanterat köpt en flaska med nåt gott vin,
som ett tecken på min tacksamhet ;-)
Jobba ska jag hinna med oxå, samt handla till farsgubben.
Ringa ett par viktiga samtal...
Tycker att det är synd att affärer & dylikt inte har öppet lite mer dygnet runt,
för jag skulle hellre bedriva mina nätter med att uträtta ärenden,
än att vrida mig i sängen...
Sen har jag tenta på onsdag...
Vill så gärna fixa den.
Missade ju med bara några futtiga poäng sist.
Känns som det kommer att bli större torsk den här gången.
Finner ingen ro, eller tid att sitta och läsa.
Och det fattar ju vem som helst, att det måste man ju göra.
Jag skulle behöva bli två...
Jaja, nog med klagomål.
Får väl borsta nötterna & göra älsklingen sällskap i sängen...
Jag går ensam in i ljuset
Dödstrött
Förutom här vid köksbordet då.
Har nickat till 2 gånger med pannan mot köksbordet under kvällen.
Inte alls kul.
Har vridit och vänt på mig hela natten.
Kroppen är alldeles för tung och trött för att gå upp,
men hjärnan vägrar koppla av.
Jag somnade till en sväng, men vaknade av en mardröm.
Hjälper ju inte en att komma till ro, om man säger så...
Orkar inte med det här längre.
Idag hade vi handledning i 1½ timme.
Ögonen åkte igen titt som tätt. Ren envishet höll mig vaken tror jag.
Och det är inte kul att jobba så.
Hade tänkt ta friskvård imorgon.
Jobbar 20-19.30, och hade då kunnat börja 11 istället.
Men det skiter sig oxå. 3 personal är borta för tillfället.
Och vi är 5 som jobbar dag.....
Med pappa funkar det mesta bra iaf.
Hans hemtelefon blev inkopplad idag, så imorgon bitti ska jag ringa
hemtjänst och fixa med trygghetslarm. Känns bra att veta att man kan slappna av lite efter det.
Vill ju inte att han ska ramla och slå sig och inte kunna tillkalla hjälp...
Orkar inte vara roligare än såhär.
Ska ta en snabb dusch, och dö framför House nu....
So Long...
KENT & matlagning...
Fredagen var magisk, underbar och ger mersmak.
Först käkade vi middag på Kellys, ett helt gäng.
Sen drog jag, Eva,Paula & Sussie iväg till Annexet, där vi mötte upp Madde.
In och tog en bira i väntan på att det skulle dra igång..
Vilket det såklart gjorde efter en, som det kändes iaf, alldeles för lång väntan...
Jockes härliga stämma....musiken, stämmningen.
Allt var bara bäst!
Inga ord kan förklara känslorna som rusar i blodet!
Jag vill ha mer!
Efter det drog vi vidare till Big Ben, där somliga blev lite mer kortvariga än andra ;-)
Jag, Älskling, Ted & Mattis drog vidare till Kellys, där vi fastnade tills lamporna tändes.
En lång & seg hemfärd med nattbussen väntade sedan...var hemma runt 4 iaf..
Låg kvar i sängen ganska länge på lördagsmorgonen.
Tungt och segt, men det lättade efter en massa kaffe ;-)
Iväg och handla en massa mat väntade oss senare under lördagen.
Mat skulle lagas osv... Gjorde 9 lådor med kalops till farsgubben.
Somnade skapligt, men sov som en kratta.
Upp ganska tidigt idag. Kände mig seg och nästan bakfull. Vilket var en omöjlighet just idag ju..
Fixade lite härhemma, och fastnade framför datorn.
Åkte iaf iväg till HS och hämtade hem pappa strax före 14.
Han är glad & nöjd över att få komma hem.
Hoppas att allt kommer att funka nu.....
Hemma vid 17 igen, fixade middag och påbörjade matlagandet av pappas matlådor....
I nuläget känner jag mig som en vandrande stinkbomb av stekos.... =(
Det blev lite iaf.. 6p spagetti m köttfärssås, 5p köttfärslimpa m sås, 5p pannbiff m löksås,
4p pannbiff med grädd-baconsås & 4p makaronipudding.
Hoppas att han håller till godo ett tag, för just nu känner jag att jag inte vill stå framför spisen på 1 vecka...minst!
Imorgon bitti är det provtagning för egen del. Ska på återbesök på St Göran nästa vecka.
Prover är ju aldrig kul att ta men ett måste.
Hemtjänst ska komma till pappa imorrn oxå.
Kanske blir tajt för mig att hinna dit, men Eva skulle se till att vara där.
Bra om nån av oss är med, eftersom vi vet vad som sas under vårdplaneringen.
Orkar inte skriva så mycket mer.
Ska lägga mig i ett bad, luktar som en äcklig gammal mattant....
Puss på er
Vårdplanering eller vad man nu ska kalla det...
Japp, idag blev det dax för en vårdplanering.
Men det var nog den sämsta jag varit med om.
Har deltagit i flera vårdplaneringar,
förvisso med mina brukare då,
men jag trodde i min enfald att vårdplaneringar i allmänhet såg ungefär likadana ut...
Ack, så fel man kan ha...
Först visades vi in i ett litet kyligt rum, där redan pappa, en biståndsbedömare och en arbetsterapeut satt.
Sen satt vi där i nästan 20 minuter och väntade på doktorn & sköterskan som vi antog skulle vara med.
Till slut gick biståndstjejen iväg och kollade efter de andra.
Tillbaka kommer hon med pappas "sköterska för den här dagen", vilken bara hade träffat pappa som hastigast tidigt samma morgon. Hon sitter där och har ingen aning om vad hon gör där.
Det var iallafall den uppfattningen hon gav mig.
Doktorn har inte tid att närvara, för han går ronden????
Men hallå....det är ju de som bestämt tiden?
De andra bad sköterskan att berätta om pappas diagnos och mående.
"-Ja Frank, du har ju lungcancer....eehh...men.....eehh...vänta, jag måste läsa lite i mina papper....."
MEN FÖR HELVETE???
Jag & mina syskon fick istället berätta om pappas sjukdom, om metastaser, om mående, om behov.
Ska det verkligen vara så??
Hon smet iväg efter en stund och kom tillbaka med doktorn, som enbart kunde klämma ur sig att pappa inte bör vistas utomhus pga halkrisk och annat för tillfället. Att de ansåg att han är utskrivningsbar from idag??
Jag kanske är helt bakom flötet, men alltså. Han kan knappt röra sig, halkrisken gör att han inte får gå ut,
ramla kan han göra hemma, och ett fall kan göra honom förlamad för resten av livet.
Han kan få hemtjänst from måndag. Hur får doktorn ihop det hela??
Vi sa att vi inte kan vara till nån större tjänst förrän på söndag.
Så jag hoppas verkligen att de inte bara skriver ut honom och skickar hem honom i en taxi redan ikväll...
För de är så jävla värdelösa på att ringa och berätta saker, så vi skulle väl inte få veta nåt förrän han väl vore hemma. Och då skulle det samtalet garanterat komma från honom själv.
Orkar inte ens fortsätta berätta...
IDIOTER!!!!
Samtidigt blir jag så jävla ledsen, arg, besviken..och lite till på pappa.
Han har inte förstått allvaret med det här.
Han vill förmodligen inte göra det heller, och vågar inte.
Men fan, det finns gränser...
Är bara så jävla trött på allt det här. Orkar inte....
Hoppas att ni alla andra har överlevt gårdagens blogg...jag ser väl hur många läsare det finns kvar...
Ska ruttna i ett hörn och vänta på att duschen blir ledig.
Skriva en lista på alla miljoner saker jag har att göra imorgon.
Ångrar bittert att jag lovade att täcka upp på jobbet imorrn...
Dad, I hate to tell ya
Sometimes I wanna to slap you in the face
But Dad, I gotta tell ya
If you were gone, Id´miss ya
