....

Vaför ens bry sig?
Om nåt?

Jag skiter i allt.
Allt...



Fy faaan för livet.
Jag hade hellre hamnat på lakanet.

Synd att det är för sent för att välja....

Sömnbrist is the shit...

Är trött som en jag vet inte vad...
Tror faktiskt att en sömngångare känner sig piggare än vad jag gör just nu...

Sover, vaknar, sover, vaknar, sover, vaknar, sover, vaknar, sover, vaknar....
Det är väl jag i ett nötskal just nu.
Hade jag hetet skalman nu, så hade det ju iaf varit ett sköldspaddeskal med legitim sovklocka....

Jag blir bara så förundrad.
Folk lägger sig i, de berättar saker, de kommer med goda råd, de tycker, och de tänker.
De berättar för MIG vad som sägs runt omkring.
Eller vad de själva tänke och tycker...

Jag själv kan bara tycka och tänka såhär...

Jag är sååå jävla glad för er alla som står på min sida och stöttar mig till 100%

(och ni är så många så jag faktiskt nästan blir gråtmild.
,nej inte bara nästan...jag grinar faktiskt på riktigt i min ensamhet...)

Jag blir på riktigt....jävligt rörd!



Det som känns lite sorgligare.....är faktiskt att de bara berättar det för mig.
Eller i andra hand.
Inte för de som faktiskt har makten att göra något?
Hur kommer det sig att folk är så in i norden fega jämt,
så att de inte vågar stå upp för vad de tycker, tänker, ser eller hör?
Man vågar berätta saker för mig, men inte för de som bestämmer?

Det kanske är mitt eget största problem....
Tycker jag en sak, så säger jag den.
Jag står för den, oavsett konsekvenserna.
Varför är det då så lätt för andra att bara.....fan, nu tappade jag bort mig.

Faan...men ni vet vad jag menar va?
Alla säger så mycket, de har hört, de har sett, de vet...osv...
Men ingen vågar stå för det och säga det inför den som kan göra skillnad.
Vad är det som är så farligt liksom??
Oavsett mina konflikter med Henne,
så är jag ju inte rädd för att hon ska hoppa upp och bita mig i strupen?

Vilket teoretiskt sätt skulle vara skitsvårt eftersom hon är längre än mig och isåfall skulle behöva böja sig.....


Ååååååååeeeeeeee......jag önskar att jag vore långt härifrån!
Känner mig ensam, ledsen och uppgiven.
Och Stefan är i Oskarshamn.
Kan inte ens krypa in i hans famn och känna mig räddad från hela världen.
Det suger fett!

Ibland önskar jag nästan att jag vore troende.....
för de satarna får ju fan svar jämt..... Bläääääääää











All Hope Is Gone


RSS 2.0