Med oro i hjärtat
Pappa ska opereras imorgon bitti.
Steloperera nacken, närmare bestämt.
Metastasen och andra förändringar har gjort hans nacke skör.
Det är därför han har sån smärta,och svårt att röra sig.
Hälsade på honom tidigare idag.
Han var ganska lätt i sinnet ändå.
Men han uttryckte också sin rädsla över operationen.
Och även om jag inte sa det till honom,
så är jag ganska rädd jag med.
Allt har ändå gått ganska "smärtfritt" ett tag.
Även om han åkte in på sjukan igen.
Jag väntar bara på att de ska komma och sopa undan benen för oss igen.
Från ingenstans, just när lugnet börjat lägga sig lite.
Nerverna kommer att ligga utanpå kroppen imorgon.
Vid minsta signal från telefonen så kommer man väl att studsa som en pingisboll.
Kan inte allt bara bli som vanligt igen???
Jävlars, nu blixtrar det och åskar som attan,
Hurra! Sommaren är på ingång!
Idag är ingen vanlig dag...
Och den har varit bra.
Bättre än bra faktiskt, men jag vill ju inte skryta ;-)
Har fått en hel del fina ord, tankar, kort, sång och presenter.
Finast av allt är nog på nåt sätt Tessans kort.
Det värmde så grymt mycket!
Tack för det vännen!!! <3 <3 <3
Nej, hon läser inte ens min blogg, så jag smörar inte!
Dagen har varit fin & bra, trots att jag jobbade kväll,
och trots att jag slutade senare än jag skulle.
Några nya rattar blev det dock värre inte *hrmpf*
Annars?
Tjaa...livet går sin gilla gång.
Pappa har bestämt sig,
och jag står bakom beslutet oavsett.
Jag bara hoppas & ber att inget går snett!
Sixten är hemma hos oss igen,
och han har lyckats städa bort en blomma....2 eller fler.
Men de hade ju ändå gjort sitt, så jag är tacksam för hjälpen ;-)
Jahaaa...mycket mer än så kommer jag inte på att skriva.
Behöver en rejäl natts sömn, närhet, och som omväxling en angenäm dröm kanske?
Godnatt och tack för att ni finns!
Puss på er
Tid… du är dig inte lik
Min knutna hand i fickan
Sömn… jag kräver ingen sömn
Jag vrider mig på nålar
Om du var här
Om du var här
Om Jag var där
Om du var här
Idag, igår
Om du var här
Inuti & utanför
Om du var här
Idag, igår
Tid… allt ska bli som då
Jag nöjer mig med tystnad
Språk… jag behöver inget språk
med tiden på min sida
Om du var här
Om du var här
Om Jag var där
Om du var här
Idag, igår
Om du var här
Inuti & utanför
Om du var här
Idag, igår igen
Tid… & all min energi
slösar jag på nålar…
Ett Löfte...
Idag har jag avgivit ett löfte.
Ett löfte som jag inte vet om jag kommer att kunna hålla.
Ett löfte som gjorde att mina ögon blev tårfyllda.
Ett löfte som gjorde klumpen i magen ännu större.
Ett löfte till min far.
Han sa:
"Vad som än händer, hur det än går,
Lova mig att ni gifter er i som ni ska i sommar"
Vad svarar man på det?
Hur ska jag kunna lova nåt sådant?
Men jag gjorde det, med bävan och ångest.
Jag hoppas innerligt att jag inte sviker honom.
Hur kan han veta hur mina tankar har vandrat?
Mellan hopp & förtvivlan, mellan glädje & sorg.
Hur jag faktiskt allvarligt har funderat på att ställa in allting?
Hur??
Känner mig trött, ledsen och jävligt låg nu
Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så
Ilska & hat
Det är vad jag känner just nu.
Inom mig iallafall..
Mot allt som har hänt för länge sen...
Genom hålet i mitt hjärta
Kommer räddningen till slut
Jag orkar inte mer
Vill bara försvinna och inte återkomma förrän allt är bra igen.
Pappa är på sjukhuset, igen.
Han & jag skulle bara till vårdcentralen och lämna prover idag.
En snabb och nästintill smärtfri väg, tur & retur på en halvtimme, som mest.
Men det blev inte så.
Han hade grymt ont i nacken innan vi åkte hemifrån.
Han fick smärtstillande och vi åkte iväg.
Väl efter provtagningen så orkade han inte mer.
Blev likblek och orkade inte stå upprätt.
Fick tag på en brits som han fick lägga sig på.
Hade 91/63, i blodtryck,en kvart efter han höll på att rasa.
Låg i över en timme med huvudet en aning neråt,
men fortfarande ville inte trycket stiga.
Han som lidigt av för högt blodtryck i åratal.
När ambulansen hämtade honom hade det hunnit stiga till 101/73,
men såsom färgen försvann i ansiktet på honom när han försökte resa sig,
så antar jag att det sjönk rejält igen.
Madde följde med i ambulansen,
själv åkte jag till tokbotaren.
Kändes väl aningens sjukt att sätta sig själv först och verkligen åka dit,
men jag tror att det kanske var bra ändå. Kanske.
Det är svårt och jobbigt att försöka öppna sig för nån man inte känner.
Fan, jag kan ju inte ens prata med Stefan om hur jag innerst inne mår eller känner mig.
Jag är van att klara mig själv, på ett eller annat sätt.
Fast vi kom fram till att jag ska ta fram ett par ord/känslor som jag kan sätta namn på.
Det negativa ska tänkas i färger jag förknippar med ordet, och de färger jag gillar minst antar jag.
För det positiva ska tänkas i färgen som jag gillar mest....
Haha, tanken blir befängd, om jag ska tänka allt positivt i svart!!!
Känns som det krockar nånstans på vägen??
Allt det här låter säkert knasigt, men jag förstår hur han menar.
Men jag har funderat på det där med färgerna lite.
Ska nog välja musik istället.
Musik passar till allt,precis som svart visserligen...., men det känns bredare.
Då kan jag välja låtar efter humör, glad, ledsen, arg, vansinnig, bedrövad,
you name it..
Efter att ha rensat och gått igenom lite med honom i över en timma,
så åkte jag vidare till sjukan, pappa & Madde.
De var fortfarande kvar på akuten när jag kom,
men han flyttades strax därefter till en avdelning.
Pappa har nu varit i alla korridorer utom I...
Han är så ledsen. Bedrövad. Så trött. Så smärtfylld. Så uppgiven.
Det känns som om livet rinner ur honom, alltför snabbt, alltför allt.
Jag vet inte hur länge jag orkar med det här.
Hur länge orkar han??
Hur i hela friden ska man klara av att peppa någon, när man vet,
att han vet, att det här inte bådar gott?
Mycket sladder som vanligt.
Idag, liksom många andra dagar skyller jag på, hör och häpna, trötthet!
Men jag är trött nu.
Inifrån och ut.
Fan, Fan , Fan
Lie to me
Nybryggt kaffe...
är ju alltid gott.
Men jag hade hellre druckit det om 2 timmar,
så som det var tänkt.
Och med sällskap,
känner mig jävligt ensam nu.
Jag borde ha vant mig vid det här laget.
Har sprungit upp & ner för trappen hela natten.
Rökt, lagt patience, och glott inne på FB.
Men det är helt värdelöst dött där på nätterna.
Jag har andats djupt, räknat får, räknat snarkningar,
viftat med tårna, kelat med katten och rivit mig över hela kroppen.
Det kryper i hela mig. Vet inte vart jag ska ta vägen snart.
Känns helt galet hopplöst!
Om drygt 3 timmar ska jag träna med Tessan.
Om lite mindre än 6 timmar ska jag jobba, men bara till 16.
Sen ska jag vara en bra mamma och laga mat.
En tvättmaskin skulle inte vara helt fel att sätta igång heller.
Mina kläder börjar ta slut.
Sen borde jag väl försöka röja lite härhemma.
Svärmor kommer i helgen, och det ser för jävligt ut här.
Stefan håller efter så gott han kan,
själv känner jag att jag mest skitar ner.
Med både prylar och min egna uppenbarelse.
Det är ett under att han står ut.
Det var jag som blev över till honom...
Och all denna jävla glada fågelsång,
kan de inte bara hålla käft???
Blir nog en jävla massa Redbull idag.....
En gammal sång får en helt ny text
en äcklig röst som billig sex
& Jag har inga vänner kvar
Visst är livet underbart
......blä......
Tidsgräns...
Det finns en tid för att leva och en tid för att dö.
Jag hoppas innerligen att min egen död kommer jävligt plötsligt och förbannat oviss.
Kan just nu inte ens tänka klart.
Vill bara att när mitt eget slut närmar sig,
att det gör det med stormsteg, just då och där, och om väldigt länge,
och utan min vetskap.
Annars måste man ju börja spara pengar till avlivning i ett annat land,
och jag suger fett på att spara pengar.
Har iaf skaffat mig en försäkring mot alla former av cancer nu,
så resan bort är väl i princip garanterad.
Det enda jag kan hoppas på isåfall är att jag är kapabel nog att köra bil själv.
För dö i ett flygplan som kraschar, är än så länge,
trots allt, den största rädslan jag kan känna.
För om det så vore, så kan jag inte påverka det alls, och det är verkligen en mardröm!
För att kunna ta in alla saker som kommit mig nära idag,
så har jag bestämt mig för att skita i att ta det där jävla pillret ikväll.
Jag och U, på jobbet, pratade om sängfösare, tidigare idag.
Eller var det igår? Vi pratade om ifall jag hade provat det, men det har jag inte.
Så idag har jag tagit mig ett lååångt skållhett bad och ett glas vin.
Men jag vågar inte kombinera det med mina "knockoutpiller".
Fattar ni...
I förrgår tog jag mitt piller...eller om det var i förrförrgår...lite suddigt där.
Dagarna bara försvinner.
Men i vilket fall som helst, så hade jag tagit mitt piller.
Blev sugen på nåt salt, och skulle hämta jordnötsringar.
Så långt kommer jag faktiskt ihåg. Har även ett minne av att jag faktiskt åt några oxå.
Men innan det, när jag hämtade dem, så hade jag rasat i trappen upp.
Skålen hade gått sönder och det fanns säkert j-ringar överallt.
Men där är det heeeelt jävla svart. Kommer inte ihåg ett skit.
Jäääääävligt läskigt, med tanke på att jag faktiskt var helt nykter.
Känns som om mina farhågor om piller inte har förbättrats,
och mitt hopp står nu till A, tokbotaren den 21a.
Vet inte om jag har sån stor tilltro till såna heller,
men vad fan, jag får väl ge det ett försök.
Önskar bara att det inte var så många dagar kvar tills dess.
Börjar känna mig som "Espen", min lilla underbara majssnok som jag hade.
Vill bara krypa ur skinnet och bli en ny Camilla, större och starkare.
Fy faaan vad jag svamlar.
Men skitsamma,
ni stackare är väl vana och härdade vid det här laget,
så ni har förhoppningsvis somnat
Men iaf, Såna piller gillas ICKE!
Vill inte var med längre...
'
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Ensamheten, ensamheten
Hårt mot hårt mot ensamheten
Livet ger, livet tar...
Vet snart inte vart jag ska ta vägen.
Allt känns bara skit, rent ut sagt.
Pappa mår skit.
Är på sjukhuset igen.
Såg så liten och ömklig ut idag.
Likblek och tröstlös blick.
Det gör ont, och det gör mig rädd.
Vad händer om han mister hoppet??
Vågar och vill inte tänka tanken,
men likt förbannat återkommer den, gång på gång...
Allt som händer runtomkring,
jag orkar inte, hinner inte med.
Sover sämre än sämst, trots dessa jävla piller.
Vet inte längre när det passar sig att vara glad eller ledsen.
För det finns ju faktiskt saker som ÄR positiva.
Som att prästen är bokad.
Vi ska träffa honom den 21a och gå igenom alla saker.
Det borde ge ett glädjerus bara det,
men det enda jag orkar känna är en stilla tacksamhet.
För att åtminståne nåt går åt rätt håll.
Allt det här ger mig....jag vad fan vet jag. Ångest?
Någonting äter upp mig inifrån.
Jag vill skrika rakt ut, men så funkar ju inte livet...
Jag gör allt för att det ska flyta på som vanligt,
men det känns inte som att jag räcker hela vägen fram.
Det känns som att jag kvävs, eller drunknar.
Vilket som, det kvittar, för det är en otrevlig känsla ändå.
En annan positiv sak finns ju oxå.
Stefan klarade körkortet idag =)
Skrev provet igår och körde upp idag.
Underbart!
Enda kruxet är att jag numer måste dela med mig av min pärla...
Har så mycket att säga, så mycket jag skulle vilja få ur mig.
Som jag borde få ur mig.
Men jag vet inte om det är så lämpligt här,
så jag får svälja ner det, som vanligt...
Jag tror inte på någonting jag hör
Jag tror inte på någonting jag läser
Jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro
